|
|
|
|
SedvanerättSedvanerätt (även Jus non scriptum, lex non scripta, "oskriven rätt") är den art av positiv (i verkligheten gällande) rätt, som uppstår genom en växelverkan mellan det borgerliga samhällslivets bruk eller sedvänjor och rättspraxis hos domstolar och myndigheter, vilka, sedan en viss bestämmelse gång på gång i det enskilda livet godkänts och till sist förutsattes som gällande, erkänna densamma som utan särskild överenskommelse bindande eller tillämplig. Sedvanerätten utvecklas därför ur vad man kan kalla rättskonstruktionen eller den verksamhet, varigenom i ett visst fall, för vilket skriven rätt saknas, domstol eller annan myndighet uppställer och fixerar en viss norm som rättsnorm. Har detta likformigt skett under en längre tid utan invändning eller avbrott, övergår omärkligt en dylik praxis till sedvanerätt, under det att den praxis, som blott innebär en likformig användning av skriven rätt (jus scriptum), inte kan bli annat än lag- eller rättstolkning. Sedvanerätten hade förr vida större betydelse än i nutiden, sedan rättskonstruktionen alltmera begränsats genom en detaljerad och systematisk, men därigenom också ofta hämmande lagstiftning. I 1734 års lags rättegångsbalk 1 kap. 11 §, där båda dessa arter av rätt sätts i motsats mot varandra, ges ett erkännande åt sedvanerätten, såsom positiv rättskälla, i följande ord: "Domaren skall noga prova lagens rätta mening och grund och därefter döma; men ej däremot, efter eget godtycko. Landssed, som ej har oskäl med sig, må han ock rätta sin dom efter, där beskrifven lag ej finnes". Såsom 15:e domarregeln framhåller, kan dock ingen "hjälpa sin sak därmed, att han säger många vara, som så göra, som han gjort hafver, efter det finnes vara emot lagen det, som han gjort hafver", ty "oseder bör ingen hjälpa". Bland rättslärda råder för övrigt i viss mån olika åsikter i fråga om omfånget för sedvanerättens gällande kraft. [redigera] Se även
|
