Richterskalan

Richterskalan är en skala som används för att ange styrkan hos jordbävningar. Skalan är en logaritmisk skala där varje steg motsvarar en ökning av den utlösta energimängden med cirka 30 gånger. En jordbävning på 3–4 är knappt märkbar; en på 8 eller mer kan ödelägga städer om den inträffar i tättbebyggda områden, medan den i ett öde område kanske bara skrämmer de vilda djuren. Jordbävningar på cirka 8,0 inträffar i genomsnitt en gång per år medan jordbävningar på mer än 9 i praktiken nästan aldrig inträffar. (Undantag: Alaska den 28 mars 1964 (Richter 9,2), Chile den 22 maj 1960 (Richter 9,5) och 16 mil väst om Sumatra den 26 december 2004 (Richter 9,3). Skalan kan även anta negativa värden, men så svaga jordbävningar är svåra att detektera.

Skalan togs fram år 1935 av Charles Richter i samarbete med Beno Gutenberg vid California Institute of Technology. Avsikten var från början endast att klassificera jordbävningar i ett visst område i Kalifornien uppmätta med en Wood-Anderson, en speciell typ av seismometer. Nollpunkten i skalan definierades som ”en jordbävning som på 100 km avstånd registreras på en Wood-Anderson-seismometer med ett utslag på 1 mikrometer”. Nollpunkten är alltså en extremt svag jordbävning, på den tiden i praktiken nästan omätbar. Syftet var att skalan inte skulle behöva anta negativa värden i praktiska fall, även om skalan alltså även innefattar sådana.

Richterskalan är ibland missvisande, då den utlösta energin inte alltid motsvarar graden av förödelse. Beroende på hur marken rör sig, kan destruktionskraften i en jordbävning med en viss magnitud på richterskalan variera avsevärt. Andra skalor, som Rossi-Forel-skalan och mercalliskalan är betydligt bättre lämpade för att mäta jordbävningens effekter, men richterskalan är ändå den som är bäst känd och därför den som vanligen används i populära sammanhang.

Mellan jordbävningens magnitud M och den frigjorda energin E (Joule), finns sambandet $M=\frac{2}{3}\cdot (\log{E}-K)$ där K är en korrektionskonstant beroende av avståndet till epicentrum.

[redigera] Richterskalans magnituder

Händelser med magnituder på runt 4,5 eller större är starka nog för att bli registrerade av seismografer över hela jorden.

Följande beskriver typiska effekter av jordbävningar av olika magnituder nära epicentrum, men intensitet och markeffekter beror inte bara på magnituden, utan också på avståndet till epicentrum och geologiska förhållanden (viss terräng kan förstärka seismologiska effekter).

Benämning	Richtermagnitud	Effekt	Frekvens
Mikro	Mindre än 2,0	Känns inte	Omkring 8 000 per dag
Mycket små	2,0–2,9	Känns normalt inte, men registreras	Omkring 1 000 per dag
Mindre	3,0–3,9	Känns ofta, men orsakar sällan skador	Ungefär 49 000 per år
Lätt	4,0–4,9	Kännbar skakning av inomhusföremål, skakande ljud. Större skador osannolika	Ungefär 6 200 per år
Medel	5,0–5,9	Kan orsaka större skador på dåligt konstruerade byggnader över mindre regioner. Oftast endast mindre skador på välkonstruerade byggnader	Ungefär 800 per år
Stark	6,0–6,9	Kan vara förödande i befolkade områden med upp till ungefär 1,6 mils utsträckning	Ungefär 120 per år
Större	7,0–7,9	Kan orsaka allvarlig skada över större områden	Ungefär 18 per år
Stor	8,0–8,9	Kan orsaka mycket allvarliga skador i områden med över 1,6–2,2 mils utsträckning	Ungefär 1 per år
Sällsynt stor	9,0 eller större		Ungefär 1 per 20 år

Baserat på data från U.S. Geological Survey^[1]

Större jordbävningar sker i genomsnitt ungefär en gång per år. Den största registrerade jordbävningen var stora chilenska jordbävningen den 22 maj 1960, som hade en magnitud (M_W) på 9,5.