Jean-Claude Juncker

Jean-Claude Juncker, Luxemburg , född 9 december 1954 i Regange-sur-Attert, Luxumburg, politiker och statsman, Kristdemorat, Kristligt- Sociala Folkpartiet (CSV), premiärminister och finansminister. Välkänd som en ivrig förespårkare för Europatanken och EU.

Innehåll

[redigera] Bakgrund

Största delen av sin barndom och ungdomstid tillbringade Juncker i Belvaux en stad i västra Luxemburg som är ett centrum för landets kol- och stålindustri, och en miljö som politiskt dominerades av socialister och kommunister. Hårda arbetsvillkor och fattigdom bland stadens immigranter från Portugal och Italien kom att prägla familjens syn på sociala frågor och synen på arbetsmarkand. Junckers fader var själv stålarbetare och blev tidigt aktiv funktionär i den kristligt- sociala fackföreningsrörelsen (Confédération syndicale chrétienne luxembourgeosie). Efter Nazitysklands ockupationen av Luxumburg 1940, tvångsrekyterades Junckers fader av Wehrmacht och deltog på tysk sida i Andra världskriget. Jean-Claude Juncker studerade i Clairefontaine i Belgien innan han återvände till Luxumburg för att ta sin studentexmanen i Lycée Michel Rodange 1974. Vid denna tidpunkt blev han medlem av Kristligt- Sociala Folkpartiet (CSV) och aktiv i partiets studentförbund. Juncker fortsatte sina studier vid univeritetet i Strasbourg , Frankrike, där han fick en masterexmanen i juridik 1979. Han fick licens till att praktisera som advokat i Luxemburg 1980, men har aldrig varit yrkesverksam inom jurdiken. 1981 ingick han äktenskap med Christine Frising som han träffade under sin tid vid universitet. Paret Juncker har tre barn.

[redigera] Inledning på politisk karriär

Juncker återvände till till Luxemburg och blev utnämnd till kristdemokraternas sekreterare i parlamentet (Deputerande församlingen). Posten fick han på grund av sin ryktbarhet som skicklig förhandlare och administratör. 1984 blev Juncker för första gången invald i parlamentet och blev utnämnd till till arbetsmarkandsminister i Jacques Santers regering. Under sin tid som minister var han vid ett flera tillfällen ordförande för Ministerrådet inom EU, där Junckers skillighet som förhandlare och hans EU positiva politik först uppmärksammades internationellt.

1989 blev Juncker allvarligt skadad i en trafikolycka och låg i koma under två veckor under valrörelsen. Han tillfrisknande i tid för att återvända till parlamentet för en andra gång och blev utnämnd till finansminister med ett fortsatt ansvar för arbetsmarknad och sysselsättning.

I Luxumburg har posten som finansminister anses vara ett obligatoriskt sista steg inför en framtida utnämning till regeringschef. Men relationen mellan Juncker och Santer var konfliktfylld både av personliga- och politiska orsaker. Santer ansågs allmänt stå till höger om Juncker och Santers ledarstil kritiserades av Juncker inom regeringen. Deras motsättningar blev alltmänt känd och uppmärksammades i medierna. Deras konflikt ansågs göra det omöjligt för Juncker att bli Santers efterträdare. Juncker valde efter stor tvekan och övertalning av sitt parti att stanna kvar i regeringen, men accepterade att samtidigt att tjänstgöra som chef för Internationella valutfonden (IMF).

Euro mynt och sedlar

[redigera] Fortsatt karriär

Junkers andra period i parlamentet växte hans inflytande inom EU. Juncker blev ordförande för EU:s råd för ekonomi- och finansiella affärer (ECOFIN), och var arkitekten till Maastrichtfördraget. Juncker var huvudansvarig för den ekonomiska och monitära union (EMU) som la grunden för införandet av euro och undertecknade själv fördraget 1992, när han hade tagit över som parlamentarisk ledare för (CSV).

Juncker blev återvald till parlamentet 1994 och blev fortsatt ansvarig för båda sina departement. När Jacques Santer oväntat blev utnämnd till ordförande för Europeiska kommissionen, i januari 1995, nominerade Storhertig Jean, Juncker till posten som regeringschef för en koalition med arbetarpartiet.

Juncker avgick från posten som ordförande för IMF efter parlamentets utnämning till premiärminister den 20 januari 1995, men bibehöll sina ministeruppdrag, han var nu regeringschef, minister för arbetsmarknad och syselsättning, och finansminister.

[redigera] Premiärminister

Junckers första period som premiärminister var fokuserad på att skapa en plattform för att ett bättre rykte av Luxemburg interntionellt vilket innebar en rad besök utomlands. Under ett sådant besök i Dublin på Irland i december 1996, medlade Juncker framgångsrikt i en konflikt om hans egen ekonomiska och monitära union mellan den franska presidenten Jacques Chirac och Tysklands förbundskansler Helmut Kohl. För denna bedrift gav den pro- europeiska pressen Juncker titeln Hero of Dublin för att ha åstakommit en oväntad överenskommelse mellan de två ländernas politiska ledare.

1997 blev Luxemburg för första gången ordförande för Europeiska rådet under Junckers tid som regeringschef, vilket gav Juncker en viktigare position utifrån från vilken han kunde driva sina hjärtefrågor om ett utökat europeiskt sammarbete. Juncker drev på på för en ökad social integration mellan medlemsländerna, tillsammans med bildandet av vad som kom att kallas för "Luxembourg processen" med syfte att integrera den europeiska politiken mot arbetslöshet. Han tog också intiativ till att skapa "Euro 11", en informell sammanslutning av euroepiska finansministrar.

Efter valet1999 utsågs Juncker till ytterligare en period som premiärminister av parlamentet trots att arbetarpartiet, på grund av en kraftig tillbakagång, valde att gå i opposiotion. I stället bildade (CSV) en koalition med det liberala, Demokratiska partiet. Efter nästa val 2004 blev arbetarpartiet åter landets näst största parti och återkom till koalitionen samtidigt som liberalerna lämnade regeringen.

Juncker möter USA:s president George W. Bush i Bryssel.

Under 2005 blev Juncker för andra gången ordförande för Europeiska rådet, men denna sexmånders period blev inte lika succéfyld som den första. Under ett möte med USA:s presidient George W. Bush i Bryssel, framförde Juncker en rad kontroversiella uttalanden ang den växande negativa opinionen i flera medlemsländer och den tröga ang ratificeringen av EU:s nya föredrag inför folkomröstningar i Frankrike den 29 maj och i Nederländerna tre dagar senare. Hans kommentarer debatterades ivrigt och kom att bli usatt för en kraftig kritik i Europa. Som en konsekvens av nej-sidans vinst både i Frankrike och Nederländerna beslöt Juncker strax därefter att ta frågan om Luxumbergs egen ratificering till folkomröstning, och Juncker öppet deklarerade att hela hans politiska karriär stod på spel, han lovade att avgå och lämna politiken om det blev ett nej. Resultet blev att ja-sidan vann med 56,5% med ett röstdeltagande på 88%.

Under senare år har Juncker allt oftare pekats ut som en tänkbar kandidat för att bli EU-kommissionens nästa ordförande 2009 när mandatet för nuvarande kommission löper ut, vilket skulle innebära att han följde i sin företrädare fotspår. Juncker har envist avvisat dessa ryckten med att föra fram att han inte har några planer på att avgå som premiärminister eller lämna regeringen i Luxemburg.

[redigera] Priser och utmärkelser

För sitt engagemang för Europa och EU har Juncker har fått en rad intnternationella priser och utmärkelser. Han är hedersdoktor vid en rad universitet och hedersmedborgare i flera städer runt om i Europa.

[redigera] I urval:

2001 blev Juncker filosofie hedersdokter vid Westfalens universitet i Munster, Tyskland.
2003 blev han hederdoktor vid universitet i Bukarest.
Sedan 2004 har Juncker en hedersdoktorat vid Thrakiens universitet i Grekland.
2002 fick Juncker Hederslegionen av Frankrikes presidient Jacques Chirac och blev utsedd till medlem av välkända institutet: Académie des Sciences morales et politigues i Paris.
2003 fick Juncker Stjärnorden Rumäniens högsta utmärkelse av landets presidiet Ion Ilescu, för hans energiska stöd för Rumäniens medlemskap i Nato och EU.
2003 blev han utsedd till hedermedborgare av staden Trier, i västra Tyskland.
2004 blev han hedersmedborgare av Orestiada, i stad stad i nordöstra Grekland.
2006 fick Juncker det internationella Karlspreis som är ett av de mest prestigefyllda priserna i Europa, som tilldelas framstående personer som verkat för enhet av Europa. Priset är uppkallat efter Karl den store. Priset instiftades 1950, och bekostas av staden Aachen i Tyskland.