|
|
VerktygslÄdaAndra sprÄk
|
Franska revolutionen
Franska revolutionen brukar beteckna den period av politiska omvĂ€lvningar i Frankrike mellan 1789 och 1799 som inleddes med stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 (numera Frankrikes nationaldag) och avslutades med Napoleon Bonapartes statskupp 1799, Brumairekuppen. En annan förekommande avgrĂ€nsning betraktar revolutionen sĂ„som avslutad i och med Thermidorkrisen 1794 dĂ„ hĂ€ndelseutvecklingen nĂ„dde sin radikala höjdpunkt. Man kan ocksĂ„ betrakta franska revolutionen som avslutad nĂ€r Napoleon Bonaparte kröner sig till kejsare 1804 eftersom revolutionen dĂ„ gĂ„tt hela varvet runt frĂ„n monarki till kejsardöme, Ă€ven om kejsar Napoleon aldrig upphörde att anse sig som revolutionens son. Revolutionen hade förberetts under en lĂ„ng tid före 1789 av upplysningen och dess filosofer (som till exempel Voltaire och Rousseau) och tankar om folkstyre och mĂ€nniskans förnuft som inspirerade befolkningen till uppror och krav pĂ„ större jĂ€mlikhet gentemot kungamaktens och adelns provocerande lyxliv. MĂ„nga sĂ„g den brittiska parlamentarismen som ett föredöme. [redigera] BakgrundKungamakten i Frankrike byggde pĂ„ ett feodalt samhĂ€lle dĂ€r kungen enligt en traditionell förestĂ€llning fĂ„tt sin envĂ€ldiga makt av Gud, absolutismen. Den katolska kyrkan hade stort inflytande, och de som tillhörde de högre stĂ„nden, prĂ€ster och adel, var befriade frĂ„n att betala skatt och de kunde Ă€ven driva in skatter för egna Ă€ndamĂ„l. Frankrikes skattebörda vilade istĂ€llet helt pĂ„ de lĂ€gre bonde- och borgarstĂ„nden, dessa var utestĂ€ngda frĂ„n statens Ă€mbeten vilka var förbehĂ„llna adeln. Konflikterna med England (senast i de amerikanska kolonierna dĂ€r fransmĂ€nnen hjĂ€lpt amerikanerna till uppror) hade ocksĂ„ tvingat regeringen att höja skatterna ytterligare. Frankrike hade en kunglig ekonomi. I England hade den industriella revolutionen gjort sitt intĂ„g, men kungen i Frankrike, Ludvig XVI, vĂ€grade att ta till sig dessa brittiska idĂ©er. Samtidigt var det missvĂ€xt, och mĂ€nniskornas klagan förtrycktes av kungen med vĂ„ld. Samtidigt spreds upplysningsidĂ©erna bland akademikerna inom borgarstĂ„ndet och dĂ€rmed tankar om att man skulle kunna införa en konstitutionell monarki och erövra rĂ€ttigheter Ă„t andra i samhĂ€llet Ă€n kungen och adeln. Ăven inom det första stĂ„ndet fanns det mĂ„nga som ville fĂ„ till ett systemskifte. Den gamla samhĂ€llsordningen, l'ancien rĂ©gime, med en absolut kungamakt och feodala institutioner, hade under 1700-talet blivit alltmer förĂ„ldrad och ineffektiv. Skatterna var orĂ€ttvist fördelade bĂ„de klassmĂ€ssigt och regionalt. Den jĂ€ttelika statsapparaten hade blivit ett sjĂ€lvĂ€ndamĂ„l för en privilegierad Ă€mbetsmannaklass. Skillnaderna mellan hovets och högadelns slösaktiga lyxliv och de stora massornas halvsvĂ€lt blev alltmer utmanande. [redigera] GeneralstĂ€nderna (1789)5 maj 1789 - 17 juni 1789 Efter ett ökande tryck i Paris och runt om i landet bestĂ€mde sig Ludvig XVI för att sammankalla stĂ„ndsriksdagen i sitt palats Versailles utanför huvudstaden den 5 maj 1789, nĂ„got som inte gjorts sedan 1614. Avsikten var att skapa samtycke till nya skatter och Ă„tgĂ€rder för att förbĂ€ttra statens ekonomi vilken hade eroderats av det slösaktiga hovlivet samt av Frankrikes understöd till de amerikanska koloniernas befrielsekrig mot England. De tidigare sammankallade tvĂ„ notabelförsamlingarna, bestĂ„ende av högadeln och prinsarna av blodet, hade inte Ă„stadkommit nĂ„got resultat. Enligt lagen skulle stĂ„nden ha lika mĂ„nga representanter i riksdagen. Men eftersom de tvĂ„ övre stĂ„nden endast utgjorde 2 procent av Frankrikes befolkning, ansĂ„g det tredje stĂ„ndet (le tiers Ă©tat) att det Ă„tminstone skulle ha dubbelt sĂ„ mĂ„nga ledamöter. Tredje stĂ„ndet krĂ€vde ocksĂ„ omröstningar i stĂ€nderförsamlingen per capita och inte stĂ„ndsvis. Man lyckades inte fĂ„ med sig de övriga stĂ„nden pĂ„ detta och den 17 juni drog sig tredje stĂ„ndet ur förhandlingarna, utropade sig ensidigt som nationalförsamlingen (assemblĂ©e nationale) och, förvisade frĂ„n sin ursprungliga plenisal, svor eden i Bollhuset (20 juni 1789) att inte Ă„tskiljas förrĂ€n de givit Frankrike en konstitution. 
[redigera] Den konstituerande nationalförsamlingen (1789-1791)Eftersom situationen förvĂ€rrades dagligen (med upplopp i Paris som följd) samlade nu kungen ihop de styrkor som fortfarande var lojala och stĂ€llde upp dem vid palatset och runt Paris. Den 11 juli avskedade Ludvig ocksĂ„ sin finansminister, Necker, för att han ansĂ„g att denne stödde nationalförsamlingen. Necker var populĂ€r bland borgarna och sĂ„gs som den som skulle lösa konflikten. Hans avskedande var droppen för de missnöjda parisborna. Ett rykte spreds att Ludvig planerade en massaker pĂ„ alla i Paris, och folk började ta till vapen. De kungligt trogna soldater som fanns kvar i staden övermannades lĂ€tt men mot armĂ©n (som till största del bestod av tyskar) skulle folket inte ha en chans utan skjutvapen. Den 14 juli invaderade man först HĂŽtel des Invalides (ett pensionat för gamla krigsveteraner) och sedan, efter fyra timmars belĂ€gring Bastiljen. HĂ€ndelsen Ă€r kĂ€nd i historien som Stormningen av Bastiljen trots att fĂ€stningen kapitulerade. DĂ„ Pariskommunen och det nybildade nationalgardet tagit kontrollen över Paris gav Ludvig med sig och gick med pĂ„ flera av nationalförsamlingens krav. Församlingen arbetade vidare pĂ„ att omorganisera Frankrikes administration liksom pĂ„ konstitutionen och 1789 Ă„rs deklaration om de mĂ€nskliga och medborgerliga rĂ€ttigheterna vilken senare antogs den 26 augusti. Men Ă€nnu rĂ„dde livsmedelsbrist, sĂ„vĂ€l i huvudstaden som i stora delar av övriga landet. Det sĂ„ kallade kvinnotĂ„get marscherade frĂ„n Paris till Versailles den 5 oktober för att krĂ€va bröd. Kungen gav upp, öppnade sina förrĂ„d och tvingades följa med kvinnotĂ„get tillbaka till Paris dĂ€r han inrĂ€ttade sig i Tuileriepalatset. Kungafamiljen gjorde i juni 1791 ett försök att fly frĂ„n revolutionen. Avsikten var att efter flykten komma tillbaka till Frankrike i spetsen för en utlĂ€ndsk invasionsarmĂ©, krossa revolutionen och Ă„terstĂ€lla den gamla ordningen. Flyktförsöket misslyckades. De flyende stoppades i den lilla byn Varennes vid grĂ€nsen och fördes tillbaka till Paris. Kungen avsattes inte men för första gĂ„ngen började kravet pĂ„ republik att vinna gehör. Ett försök till republikansk manifestation, initierat av Cordelierklubben slogs dock ner i massakern pĂ„ MarsfĂ€ltet den 17 juli 1791, dĂ€r en av hjĂ€ltarna frĂ„n 1789, La Fayette, verksamt bidrog till blodsutgjutelsen. Flera ledande revolutionsmĂ€n flydde till England, dĂ€ribland Danton. Marat gick under jorden i Paris. [redigera] Den lagstiftande församlingen (1791-1792)PĂ„ hösten 1791 antog nationalförsamlingen Frankrikes konstitution i vilken kungen tillerkĂ€ndes en begrĂ€nsad makt. Den konstituerande församlingen ersattes av den nya församlingen. Till den lagstiftande församlingen var ingen av ledamöterna i den första nationalförsamlingen valbar. DĂ€rför samlades mĂ„nga av den tidiga revolutionstidens politiker istĂ€llet i jakobinklubben. Alla deputerade i lagstiftande församlingen var följaktligen nya, oerfarna mĂ€n. Det ledande partiet i den nya församlingen var girondisterna. Till den frihetliga yttersta vĂ€nstern hörde gruppen Les EnragĂ©s. I samförstĂ„nd med Ludvig XVI förklarade girondisterna krig den 20 april 1792 mot Ăsterrike. Maximilien Robespierre, som nu hade sin bas i jakobinklubben, motsatte sig krigsförklaringen i ett antal hetsiga debatter under vĂ„ren. Hans huvudargument mot kriget var att revolutionen skulle komma att militariseras med risk att en militĂ€rdiktatur upprĂ€ttades, att export av revolution inte fungerar samt att kriget var kungens krig sĂ„ lĂ€nge monarkin fanns kvar. Hans motstĂ„ndare i jakobinklubben menade att kriget skulle driva revolutionen framĂ„t och bli början pĂ„ monarkins och aristokratins fall inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Kungen och hovpartiet Ă„ sin sida hoppades att kriget skulle leda till det revolutionĂ€ra Frankrikes nederlag. Debatterna i jakobinklubben om krigsförklaringen blev inledningen pĂ„ Robespierres stigande mot maktens höjder, Ă€ven om han inte förmĂ„dde stoppa kriget. Den 10 augusti 1792 stormade bevĂ€pnade folkmassor Tuileriepalatset, kungen flydde till den lagstiftande församlingen men togs i fĂ€ngsligt förvar inom kort. Frankrikes konstitution, i vilken monarkin ingick, blev en praktisk omöjlighet. En ny folkförsamling mĂ„ste vĂ€ljas, med uppdrag att skriva Ă€nnu en konstitution. [redigera] Nationalkonventet (1792-1794) - SkrĂ€ckvĂ€ldet
21 september 1792 - 28 juli 1794 Kungens avrÀttning skapade vrede och oro i Europa. Revolutionens ledare införde dÀrför en allmÀn vÀrnplikt (23 augusti 1793) i Frankrike sÄ att de kunde utvidga sina grÀnser. Stora arméer bildades men de förlorade mÄnga slag. Inbördeskrig bröt ut i landet och regeringen blev tvungen att ta till allt hÄrdare metoder mot upproren. [redigera] Nationalkonventet (1794-1795) - efter Thermidor29 juli 1794 - 26 oktober 1795 De ledande mÀnnen som störtat Robespierre fick makten i Frankrike. Frankrike fick en period av relativ stabilitet. Landets ekonomi var dock fortfarande usel. PrÀster och de fÄ adelsmÀn som fanns kvar i landet var missnöjda med att fÄ betala skatt och bönder och fattiga var missnöjda för att revolutionen inte gett dem vad den lovade. Endast borgarna fick det bÀttre, men fortfarande rÄdde stor brist pÄ mat. [redigera] DirektorietEfter nationalkonventets upplösning 1795 styrdes Frankrike av fem direktorer och en nationalförsamling uppdelad pÄ tvÄ kamrar, FemhundrarÄdet och De Àldstes rÄd. ValbarhetsÄldern i det senare rÄdet var 40 Är. Efter revolutionens stormar ville man införa spÀrrfunktioner, en hög valbarhetsÄlder och ett tvÄkammarsystem vilket man menade skulle fungera ÄterhÄllande pÄ de revolutionÀra lidelserna. [redigera] Konsulatet
à r 1799 störtde en framgÄngsrik militÀr och artilleriofficer, Napoléon Bonaparte, direktorialregeringen genom en kupp, den sÄ kallade brumairekuppen (november 1799). Makten i Frankrike övertogs av tre konsuler och Bonaparte utnÀmns till förste konsul. Napoleon avslutade franska revolutionen genom att försona tidigare fiender och genom att bilÀgga konflikten med kyrkan. Bonaparte utmanövrerar sina konkurrenter och lÄter i december 1804 kröna sig till kejsare. DÀrmed hade den franska revolutionen nÄtt sitt slut. [redigera] Se Àven[redigera] KÀllor
[redigera] Externa lÀnkar
|
