|
|
VerktygslÄdaAndra sprÄk
|
CykelFör andra betydelser, se Cykel (olika betydelser).
En cykel, Älderdomligt velociped eller bicykel, Àr ett tvÄ- eller trehjuligt fordon utan motor. De tidiga engelska influenserna gav Sverige ett antal utlÀndska uttryck som försvenskades, översattes till svenska eller ersattes med svenska begrepp. I offentligt tryck anvÀndes i Àldre tider ordet velociped, men med tiden anammades det kortare cykel som hÀrstammar frÄn engelskans bicycle. BenÀmningen cykel ersatte allmÀnt den Àldre benÀmningen velociped kring 1930-talet. Ytterligare en synonym till ordet cykel Àr trampcykel, men det begreppet brukar bara anvÀndas nÀr man vill poÀngtera att det inte rör sig om en sparkcykel.
[redigera] Konstruktion[redigera] RamTraditionellt har ramarna med anpassning till kvinnors och mÀns traditionella klÀdsel utformats olika för damcyklar och herrcyklar. En nackdel med detta Àr att en damcykelram inte Àr lika formstabil som en herrcykelram, sÄ kallad femkantsram. Som en kompromiss utformar man numera ofta ramarna som ett mellanting mellan gamla tiders damramar och herr-ramar: "unisex-cykeln". Med dagens klÀdbruk, dÀr kvinnors kjol ofta ersÀtts av byxor, Àr detta en framkomlig lösning med stor ekonomisk betydelse: Antalet modeller kan begrÀnsas hos fabrikanterna, och ÄterförsÀljarna spar lagerutrymme. Ramen till en cykel byggs oftast av olika metallegeringar av stÄl och aluminium, men Àven dyrare ramar i titan förekommer. För tÀvlingscyklar anvÀnds ofta kolfiber eller kombinationer av kolfiber och aluminium. Brukscyklar har en vikt pÄ 16-20 kg, medan racercyklar för tÀvlingsbruk vÀger drygt 7,5 kg (6,8 kg Àr minimumgrÀns för tÀvling enligt Internationella Cykelunionen, UCI). En cykelrams storlek anges i centimeter eller tum och avser avstÄndet mellan vevlagret och sadelstolpsklÀmman. [redigera] Hjul
Hjulen Àr en vÀsentlig del av cykeln och byggs upp av nav, ekrar, ekernipplar och fÀlg monterade med fÀlgband, slang och dÀck. [redigera] DriftDriften av hjulet krÀver vevlager, vevarmar, kedjehjul och pedaler. Kraften frÄn tramporna driver kedjehjulet varvid kraften överförs via en kedja till en mindre kedjekrans, vanligtvis monterad pÄ bakhjulets frihjulsnav. Frihjulsnav finns idag oftast med invÀndiga och utvÀndiga vÀxlar. De invÀndiga har genom historien funnits i ett flertal varianter med 2 - 14 vÀxlar. Numera Àr 3, 5, 7, 8 och 9 de mest anvÀnda. Via ett planethjulssystem av olika kugghjul och ringdrev cirkulerande runt bakaxeln överförs kraften utÄt mot navhusets insida. De utvÀndiga kedjevÀxlarna följer en enklare princip dÀr ett antal kransar monterade pÄ bakhjulsnavet direktverkar pÄ hjulet via kedjan. Varje krans har olika antal tÀnder, vanligen 12-28, och utvecklar alltsÄ olika utvÀxlingar. Valet av krans styrs av bakvÀxeln som via vajer styrs av ett reglage pÄ styret. Tidigare cyklar har oergonomiskt rammonterade reglage. Ofta finns Àven en framvÀxel som styr valet av kedjehjul framtill; oftast finns det tre stycken. Antalet kedjehjul multiplicerat med antalet kransar anger antalet vÀxlar. PÄ moderna cyklar Àr det vanligast med cirka 21-30 vÀxlar, till exempel 3 kedjehjul fram och 8 kransar bak, vilket ger 24 vÀxlar. Det har ocksÄ funnits cyklar utan frihjulsnav, s.k evighetstrampare. [redigera] Bromsar
De invÀndiga vÀxelnaven har oftast en invÀndig bromsmekanism som verkar vid ett kortare trampande bakÄt. De utvÀndigt vÀxlade cyklarna har istÀllet bromsar som verkar pÄ fÀlgarna, sÄ kallade fÀlgbromsar. Dessa bromsar verkar genom att bromshandtag pÄ styret klÀms Ät med hÀnderna, varvid kraften via wire överförs till en bromsbygel monterad med 2 bromsklotsar som ligger an mot fÀlgen. NÀr bromsklotsarna trycks mot fÀlgen ökar hjulets friktion, vilket leder till sÀnkning av farten. Mer vanligt idag Àr att bromsbygeln ersatts av tvÄ fjÀderbelastade armar monterade direkt pÄ ramen. Dessa finns i varianterna Cantilever och V-broms. Det finns ocksÄ skivbromsar av mekanisk och hydraulisk typ. Principen Àr densamma som pÄ de flesta bilar och motorcyklar och fungerar genom att bromskraften överförs frÄn ett handtag till bromsklotsar i ett ok som sitter vid fram- och/eller bakgaffeln pÄ cykeln. Bromsklotsarna klÀmmer om en skiva som fÀsts vid cykelns nav och följer hjulets rotation. Det ger en effektiv broms som fungerar i alla vÀder och i princip Àr underhÄllsfri. Nackdelen Àr att skivbromsar Àr dyrare, och de Àr Ànnu relativt ovanliga. Andra förekommande bromssystem omfattar trumbroms och rullbroms. [redigera] Styrning
Riktningen bestĂ€ms oftast av framhjulet som sitter monterat pĂ„ en rörlig framgaffel som via styrlager, styrstam och styre tar cyklisten Ă„t valfritt hĂ„ll. Styret Ă€r vanligtvis ett ergonomiskt utformat metallrör med ett handtag i var Ă€nde. Det brukar placeras ovanför framhjulet pĂ„ cykeln. Dess huvudfunktion Ă€r att styra cykeln i önskad riktning. Detta Ă„stadkoms genom att man vrider styret Ă„t det hĂ„ll man vill fĂ€rdas Ă„t dĂ„ cykeln Ă€r i rörelse. PĂ„ ett cykelstyre kan diverse tillbehör monteras. Ofta förekommande tillbehör Ă€r bland annat ringklockor, handbromsar och handvĂ€xlar. Ett av de mer kĂ€nda cykelstyren som gjorts Ă€r bockstyret eller "gubbstyret". Det fick förmodligen sitt namn efter hornen pĂ„ ett fĂ„r. Det var mycket populĂ€rt under 1980-talet, framförallt pĂ„ lĂ„ngdistanscyklar. [redigera] BelysningFör cykellysen finns tre huvudlösningar för strömtillförsel. Den traditionella cykelgeneratorn, dynamon, drivs av ett rĂ€fflat hjul som rullar mot dĂ€cket och alstrar ström. Ett alternativ till denna Ă€r navgeneratorn som i stĂ€llet ligger an mot navet. Den tredje varianten bestĂ„r av batteridrift. SjĂ€lva belysningen kan ske med glödlampa, numera ofta halogenlampa, eller lysdioder. Den sistnĂ€mnda tekniken erbjuder möjligheten med blinkande lyse, vilket försĂ€mrar upplysningen, men har stor uppmĂ€rksamhetsverkan pĂ„ mötande trafik. [redigera] SadelFör bekvĂ€mlighets skull monteras en sadel pĂ„ cykeln. Sadeln Ă€r oftast pĂ€ronformad och gjord av textil, gummi eller annat mjukt material. Sadlar för tĂ€vlingscyklar Ă€r mer lĂ„ngsmala Ă€n de för standardcyklar. En variant pĂ„ cykelsadeln Ă€r limpan, som Ă€r mer lĂ„ngstrĂ€ckt. Sadeln sitter monterad pĂ„ sadelstolpen som kan höjas och sĂ€nkas för att passa cyklistens höjd genom att lossa en bult, eventuellt med snabbkoppling. [redigera] Experimentella materialI början av 1980-talet tillverkade ett svenskt företag cykeln Itera som till störta delen var gjord i plast. Cykeln blev dock en flopp. Ăven bambu har provats som material för bĂ€rande delar, Ă€ven detta utan större framgĂ„ng. [redigera] Cykelns historiaDet pĂ„stĂ„s felaktigt att uppfinnaren Leonardo da Vinci runt Ă„r 1500 skulle ha gjort en ritning av en cykel med ram, tvĂ„ lika stora hjul, styre och ett kedjehjul som via kedja drev bakhjulet. Denna skiss har vid analys visat sig sig vara en banal senare teckning helt olik alla andra av Leonardos alster, möjligen gjord av ett barn. Myten om Leonardos cykel och dess komplicerade konstruktion lever dessvĂ€rre vidare. Runt Ă„r 1600 dök ett och annat rullande experiment upp. De flesta hade dock 3-5 hjul, vilket gjorde dem tĂ€mligen svĂ„ra att styra samt dyra att tillverka. Dessa namnlösa uppfinningar slog aldrig igenom. I slutet av 1700-talet konstruerade den franska greven de Sivrac föregĂ„ngaren till cykeln. Den kallade han "cĂ©lerifĂ©re" (snabblöparen). Cykeln var nĂ€stan helt gjord i trĂ€ och man tog sig fram pĂ„ den genom att sittande ta fart med fötterna och löpa. Det fanns inget styre utan man fick luta i sidled för att fĂ„ dessa tvĂ„hjulingar att vika av nĂ„got. Om greven verkligen var uppfinnare eller bara en kĂ€nd anvĂ€ndare anges dock inte i skrift. Ă r 1816 eller 1817 utvecklade den tyske baronen Karl Freiherr Drais von Sauerbronn ett tvĂ„hjuligt fordon dĂ€r en styrning av framhjulet var möjlig via en typ av ett styre. Tekniken att ta sig fram var densamma som för snabblöparen, nĂ€mligen att sparka sig fram sittande. Första beskrivna turen lĂ€r vara frĂ„n Mannheim till Rheinau den 12 juni 1817. Under januari 1818 fick han patent pĂ„ denna Laufmaschine som i England kallades Hobby horse, Ă€ven kallad Dandy horse. Denna maskin kallades senare allmĂ€nt för för "Draisine" efter sin uppfinnare. Carl von Drais uppfinning slog igenom internationellt, fast som en modefluga för rika. Störst popularitet fick den i Paris och London kring 1818-1819. Denis Johnson i London fick störst enskild framgĂ„ng med den nya fordonstypen. Utvecklingen av cykeln tog sina smĂ„ och stora kliv med mĂ„nga Ă„r av stiltje i utvecklingen. Ă r 1839 lyftes dock fötterna ovan jord dĂ„ skotske Kirkpatrick MacMillan satte vevstakar pĂ„ bakhjulet som drevs av hĂ€vstĂ€nger fram, som pĂ„ en trampbil. MĂ„ttligt lĂ€ttcyklad med andra ord. Efter en tur till en nĂ€rbelĂ€gen stad bötfĂ€lldes MacMillan dĂ„ han rĂ„kade köra omkull ett nyfiket barn och blev dĂ„ historisk som första bötfĂ€llda cyklist. NĂ„gon gĂ„ng kring Ă„r 1861 monterade Fransmannen Michaux vevarmar och pedaler pĂ„ framhjulet. Om Michaux var först med detta Ă€r inte helt klart. En annan fransman, Pierre Lallement, pĂ„stĂ„s ha kommit pĂ„ konstruktionen ungefĂ€r samtidigt. Lallement flyttade Ă„r 1863-64 till Amerika och tog dĂ„ cykeln till USA. Striden om vem som var först Ă€r inte helt löst dĂ„ olika fraktioner stöder sig pĂ„ olika fakta. Ă r 1865-1870: För att öka hastigheten pĂ„ maskinerna (man tĂ€vlade ofta i bĂ„de hastighet och strĂ€cka), gjorde man framhjulet allt större. StĂ„let fick Ă€ven en allt större betydelse i produktionen av de första cyklarna. 
I England vann cykeln i popularitet och Är 1870 började den första serietillverkade "höghjulingen" helt i metall att produceras. James Starley fick den 11 augusti 1870 patent pÄ sin "Ariel". Den vÀgde 22,5 kg. Detta var den första cykeln med normalt ekrade hjul. à r 1874 fanns i England över 20 olika tillverkare av höghjulingar. Den frÀmsta av dessa kan nog anses vara "Coventry Machinists Co". Framhjulen nÄdde en maximal storlek av drygt 60 tum (ca 152 cm), allt för att fÄ maximal hastighet. Detta och det lilla bakhjulet gjorde att cykeln lÀtt tippade framÄt. För att undvika detta utvecklas under denna period mÄnga varianter av höghjulingar med mindre hjul och med pedalerna sittande lÀngre ner, med olika typ av kraftöverföring till framhjulet. Dock drev man fortfarande cykeln pÄ det styrande framhjulet. 
Som kuriosum kan nĂ€mnas en amerikansk modell, "Star", som var en omvĂ€nd höghjuling. Det stora hjulet satt baktill, och man hade det lilla styrande hjulet fram. Denna modell var dock mycket svĂ„rcyklad, Ă€ven om risken att tippa framĂ„t, om man körde pĂ„ en sten eller liknande, försvann. Ă r 1885: J.K Starley presenterade sin "Rover II" som anses vara den första moderna cykeln. Med kedjedrift pĂ„ bakhjulet och olika storlekar pĂ„ kedjehjul och krans fick man liknande utvĂ€xling som höghjulingen. DĂ€rför fanns inget behov av ett större drivhjul för snabbare fart. Cykeln hade nu fĂ„tt nĂ€stan lika stora hjul fram och bak. Olycksrisken minskade och den sk "SĂ€kerhetscykeln" var född. Ă r 1888: NĂ€sta förbĂ€ttring av cykeln sĂ€gs tillkommit av ren kĂ€rlek. Det var en veterinĂ€r vid namn John Boyd Dunlop som ville att hans son skulle kunna cykla bekvĂ€mt. Sonen hade nĂ€mligen klagat pĂ„ att det var alldeles för hĂ„rt att cykla. Han kom pĂ„ idĂ©n att fylla en slang med luft som nu kom att ersĂ€tta det tidigare hĂ„rdgummihjulet. Detta system fick J.B Dunlop patentera 1888 men fick omkring 1890 sitt patent Ă„tertaget dĂ„ man missat att skotten R. W. Thomson redan 1846 erhĂ„llit patent för sitt "Aerial Wheel". Dessa var dock avsedda för hĂ€stdragna vagnar men patentets funktion var likvĂ€rdigt med Dunlops. Under 1890-talet fick cykeln allt mer det utseende vi Ă€r vana vid, den sk femkantsramen vann mark. Under andra halvan av 1890-talet kan man sĂ€ga att cykeln var fĂ€rdigutvecklad. Höghjulingarna försvann snabbt under perioden 1890-1895 och ersattes helt av sĂ€kerhetscykeln och dess Ă€ttlingar. Det gyllene decenniet 1890 medförde flertalet smĂ„ och stora utvecklingar som drev cykelindustrin och dess allierade till en enorm expansion. MĂ„nga Ă€ldre företag av idag hĂ€rstammar eller har dragit nytta av denna expansiva period inom cykelhistorien. Ă ren strax före 1900 utvecklades raskt en svensk cykelindustri som var i sin fulla kraft mellan 1930-60. [redigera] Cykeln som tjĂ€nstefordonCykelbud anvĂ€nds frĂ€mst inom post- och budbranchen, dĂ€r cykeln frĂ€mst i stadsmiljö kan erbjuda ett billigare, miljövĂ€nligare och ofta smidigare alternativ till bilen. Svenska Posten anvĂ€nder till exempel 7 000 cyklar för transport. Cyklar försedda med kĂ€rra eller passagerarplats, rickshor, anvĂ€nds för taxiverksamhet framför allt i Asien. Ăven inom polisvĂ€sendet anvĂ€nds ibland cyklar. [redigera] CykelsportDet finns en uppsjö av tĂ€vlingstyper för cykel. Vanligast torde vara landsvĂ€gslopp dĂ€r det gĂ€ller att snabbast möjligt tillryggalĂ€gga en distans pĂ„ vanlig vĂ€g. [redigera] Hur man hĂ„ller balansenDet Ă€r en omhuldad myt eller faktoid, Ă€ven i seriösa sammanhang, att anledningen till att det Ă€r möjligt att hĂ„lla balansen pĂ„ cykeln Ă€r hjulens gyroverkan. Att det gĂ„r ungefĂ€r lika bra att cykla lĂ„ngsamt som snabbt med en modern cykel och att de flesta inte har nĂ„gra större svĂ„righeter att hĂ„lla balansen i mycket lĂ„g fart Ă€ven med mycket smĂ„ hjul pĂ„ lĂ€mpligt underlag visar att gyroverkan knappast kan vara av avgörande betydelse för att hĂ„lla balansen. Det Ă€r i stĂ€llet farten i sig, tillsammans med styrmöjligheten som gör cykling möjlig och enkel. Tack vare farten framĂ„t och dessutom möjligheten att styra kan cyklisten pĂ„ ett intuitivt sĂ€tt lĂ€tt kontrollera att tyngdpunkten hĂ„ller sig inom rimliga grĂ€nser ovanför (vid cykling rakt fram) en linje som sammanbinder de ytor pĂ„ hjulen som berör marken. Genom att vrida styret Ă„t samma hĂ„ll som cyklisten kĂ€nner att tyngdpunkten Ă€r pĂ„ vĂ€g kan balansen kontinuerligt bibehĂ„llas med mycket mĂ„ttliga armrörelser i stĂ€llet för med kroppslutning Ă„t motsatt hĂ„ll. Vid ökande fart fĂ„r centrifugalkraften, som verkar utĂ„t i korrektionssvĂ€ngen (upprĂ€tande) och vars storlek beror av farten, en ökande betydelse, vilket gör att styrrörelserna nödvĂ€ndigtvis mĂ„ste minskas vid högre fart. Dessutom pĂ„börjas enkelt en avsiktlig (icke korrektions-) svĂ€ng i hög fart genom att styret kortvarigt vrids Ă„t motsatt hĂ„ll, medan man i lĂ„g fart kanske föredrar att pĂ„börja svĂ€ngen genom att först luta sig inĂ„t i den tĂ€nkta svĂ€ngen och omedelbart dĂ€refter vrida styret Ă„t samma hĂ„ll, Ă€ven om det gĂ„r lika bra att starta svĂ€ngen genom att vrida styret Ă„t motsatt hĂ„ll. Sannolikt har mĂ„nga olyckor skett nĂ€r cyklisten för att undvika ett hastigt uppdykande hinder snabbt vridit styret bort frĂ„n hindret (pĂ„ motsvarande sĂ€tt som man gör i en bil), vilket i stĂ€llet har resulterat i att cyklisten Ă„kt rakt in i hindret utan kontroll pĂ„ grund av centrifugalkraften. (Konsekvenserna beror av farten, varför denna typ av felreaktion normalt Ă€r Ă€nnu allvarligare pĂ„ motorcykel.) En snabb kort vridning mot hindret Ă€r normalt den rĂ€tta reaktionen. Exakt hur var och en kombinerar tyngdpunktsförflyttning i sidled (höftknyck, lutning eller olika tryck pĂ„ pedalerna) och styrstĂ„ngsvridning för att hĂ„lla balansen torde vara individuellt och beror Ă€ven pĂ„ cykelns utformning. Denna dynamik Ă€r dĂ€rför inte lĂ€tt att beskriva i ord, vilket sannolikt bidragit till att den enkla myten om betydelsen av gyroverkan Ă€r sĂ„ livskraftig. Att kontrollera tyngdpunkten i stillastĂ„ende Ă€r betydligt svĂ„rare, Ă€ven om trialcyklister behĂ€rskar denna teknik till fullĂ€ndning. Gyrokrafterna saknar dock inte helt betydelse. Om cykeln faller Ă„t vĂ€nster under fart framĂ„t kommer framhjulet i nĂ„gon mĂ„n att vrida sig Ă„t vĂ€nster pĂ„ grund av gyroverkan, om cyklisten inte hĂ„ller emot. PĂ„ grund av framgaffelns lutning sĂ„ att dess förlĂ€ngning trĂ€ffar marken framför framhjulets anliggningsyta vill dessutom hjulet vrida Ă„t vĂ€nster om cykeln lutar Ă„t vĂ€nster (pĂ„ grund av det vridmoment som bildas runt styrstĂ„ngens vridningsaxel), oberoende av om cykeln har fart framĂ„t eller inte. Hjulets vridning Ă„t vĂ€nster gör att cykeln svĂ€nger vĂ€nster, vilket ger en centrifugalkraft (tröghetskraft) Ă„t höger som bidrar till att rĂ€ta upp cykeln. Motsvarande vid lutning Ă„t höger. Gyrokrafternas vridmoment pĂ„ framhjulet och framgaffelgeometrin samverkar dĂ€rmed till att hĂ„lla styrkrafterna smĂ„ och underlĂ€ttar att hĂ„lla balansen, genom att cykeln fĂ„r en viss grad av inbyggd stabilitet. De möjliggör ocksĂ„ att cykla utan att hĂ„lla i styret. [redigera] Tillbehör till cykel
[redigera] Typer av cyklar
[redigera] Se Àven[redigera] Externa lÀnkar
|
