Ayurveda

Nagarjuna, en lärljunge till Buddha, var en välkänd herbologist, känd för att ha uppfunnit nya medel för behandling av sjukdomar.

Ayurveda (आयुर्वेद sanskr.: ayu, "liv", veda, "kunskap om"), även ayurvedisk medicin, utgör en form av läkekonst, har en historia sen kanske så långt tillbaka som 4-6 000 år och är grundad i ett holistisk perspektiv och vediska utgångspunkter.

Innehåll

[redigera] Brhat Trayi (den större triaden)

De äldsta ayurvediska texterna är Charakas Samhita och Sushrutas Samhita.

Den lärde Vagbhata, som levde i Sindh under tidigt 600-tal, utarbetade en omfattande sammanfattning av tidigare ayurvedisk teori i ett arbete benämnt Ashtanga Hridayam. I ett annat arbete benämnt Asthanga Samgraha, av samme författare, innehåller ungefär samma material, men i mindre koncis form. Det exakta förhållandet mellan dessa två verk, och ett tredje i samma genre, är alltjämt inte klarlagt. Charakas, Sushrutas och Vagbhatas arbeten anses idag som kanoniska. De kompletteras i äldre tid av Madhav som på tidigt 700-tal skrev Nidana, ett arbete i etiologi.

[redigera] Grunderna i ayurveda

Traditionell Āyurveda talar om åtta specialiteter: kāyāchikitsā (internmedicin), shalyachikitsā (kirurgi inklusive anatomi), shālākyachikitsā (oto-rhino-laryngologi), kaumārabhritya (pediatrik), bhūtavidyā (psykiatri, eller demonologi), agada tantra (toxikologi), rasāyana (föryngringslära), och vājīkarana (fertilitetslära).

[redigera] Kritik mot ayurvedisk medicin

Eftersom ayurvedisk medicin inte är baserad på vetenskapligt prövade metoder och preparat, kan den betraktas som en pseudovetenskap. Flera preparat har funnits innehålla tungmetaller, särskilt bly^[1]. I ett preparat, Ayu 69 Shaktiton, hittades så höga halter att Läkemedelsverket vidtagit åtgärder för att förhindra försäljning^[2].