|
|
Verktygslåda |
Avfallsförbränning
Avfallsförbränning är en metod för avfallshantering. Från början var syftet med förbränningen endast ren destruktion, för att minska avfallsvolymerna, men numera utnyttjas även den utvunna energin till el- och fjärrvärmeproduktion. I Sverige förbränns idag ca 50% av hushållsavfallet. Även en stor andel av industriavfallet undergår förbränning och en stor andel av det farliga avfallet oskadliggörs genom högtemperaturförbränning. Andelen avfall som förbränns har ökat i stor utsträckning sedan deponering av organiskt avfall förbjöds 2005. Ca 15% av fjärrvärmen och 0,5% av elen i Sverige kommer från avfallsförbränning. Avfallsförbränning anses ofta vara en föredragen metod i förhållande till deponering, men underlägsen i förhållande till materialåtervinning. Vid förbränning av hushållsavfall uppstår restprodukter i form av slagg och aska, som utgör 15-20 viktprocent av den totala avfallsmängden. Dessa deponeras vanligtvis men slagg kan även användas t ex som fyllnadsmaterial vid vägbyggen. Avfallsförbränning ger även upphov till utsläpp av tungmetaller såsom bly och kvicksilver, miljögifter såsom dioxiner samt försurande ämnen såsom svaveldioxid. Med modern rökgasrening och förbättrad förbränningsteknik har man dock i stor utsträckning kunnat begränsa utsläppen. Hushållsavfall kan delvis räknas som ett fossilt bränsle, genom förekomsten av olika plaster. Avfallsförbränning prövades under slutet av 1800-talet i Tyskland, men byggdes i Sverige ut i stor skala först under 1960-talet. Efter en tillbakagång under inflytande av dioxindebatten har nu förbränningsmetoden åter börjat öka och idag finns i Sverige ett 30-tal anläggningar. Stockholms hushållsopor förbränns idag till övervägande delen vid Högdalen-verken söder om staden. Dessförinnan var stadens sopförbränningsstation belägen i Lövsta. |
