|
|
VerktygslÄdaAndra sprÄk
|
Augustus
Augustus (latin: IMPERATORâąCAESARâąDIVIâąFILIVSâąAVGVSTVS), född som Gaius Octavius Thurinus 23 september 63 f.Kr. i Rom, död 19 augusti 14 e.Kr., efter adoption och fram till 27 f.Kr. kĂ€nd under namnet Gaius Julius Caesar Octavianus (latin: GAIVSâąIVLIVSâąCAESARâąOCTAVIANVS), var den förste kejsaren av Romerska imperiet, och regerade frĂ„n 27 f.Kr. till sin död 14 e.Kr. Hans regering inledde Principatet. Den unge Octavianus blev adopterad av sin slĂ€kting Julius Caesar, och eftertrĂ€dde dĂ€rför denne, efter mordet 44 f.Kr. Ă ret dĂ€refter grundade han tillsammans med Markus Antonius och Markus Aemilius Lepidus en militĂ€rdiktatur, kĂ€nd som andra triumviratet. I egenskap av triumvir regerade Octavianus Rom och större delen av dess europeiska besĂ€ttningar som autokrat, och tog den konsulĂ€ra makten efter att konsulerna Hirtius och Pansa dött, och han sjĂ€lv Ă„tervaldes. Triumviratet krossades av inre strider mellan dessa tre regenter; Lepidus tvingades i landsflykt och Antonius begick sjĂ€lvmord efter nederlaget mot Octavianus vid slaget om Actium 31 f.Kr. Efter att andra triumviratet upplösts Ă„terupprĂ€ttade Octavianus de yttre fasaderna av Romerska republiken, med den verkstĂ€llande makten hos den romerska senaten, men i sjĂ€lva verket behöll han sin autokratiska makt. Det tog flera Ă„r att utarbeta ramverken för hur en republik skulle styras av en enda hĂ€rskare, och resultatet blev Romerska imperiet. Till skillnad frĂ„n diktatorskapet som Caesar och Sulla haft, var kejsarskapet aldrig en befattning; han avböjde att bli diktator nĂ€r den romerska befolkningen "uppmanade honom att ta plats som diktator".[1] Augustus hade en mĂ€ngd lagstadgade maktbefogenheter som hade givits honom livet ut av senaten, dĂ€ribland tribunmakten, konsulbefogenheten, och censuren utan att i formellt hĂ€nseende vara vald till dessa Ă€mbeten. KĂ€llorna till hans makt var en ekonomisk framgĂ„ng och de tillgĂ„ngar som han tagit i krig, upprĂ€ttandet av beskyddsverksamhet och av patronage runt imperiet, lojalitet frĂ„n Ă„tskilliga militĂ€rer och krigsveteraner, auktoriteten som senaten givit honom i form av flera hedersbetygelser[2], och folkets respekt. Augustus kontroll över större delen av Roms legioner utgjorde ett vĂ€pnat hot som kunde anvĂ€ndas mot senaten och gav honom möjlighet att blanda sig i senatens beslut. Genom hans förmĂ„ga att slĂ„ ner opposition i senaten med vapenmakt, blev senaten följsam mot hans upptornande ledarposition. Augustus regering pĂ„började en era av relativ fred, kĂ€nd som Pax Augusta. Bortsett frĂ„n fortsatta frontkrig, och ett Ă„rs inbördeskrig om successionen till kejsardömet, var det fred runt Medelhavet i mer Ă€n tvĂ„ Ă„rhundraden. Augustus utvidgade Romerska imperiets territorium, sĂ€krade imperiets grĂ€nser mot klientstater, och slöt fred med Parthien med hjĂ€lp av diplomati. Han reformerade det romerska skattesystemet, utvecklade vĂ€gnĂ€t med ett officiellt kurirsystem, upprĂ€ttade en stĂ„ende armĂ© (och en liten flotta), bildade praetoriangardet, och skapade en offentlig polis och styrkor i Rom. Staden Ă„teruppbyggdes till stora delar under Augustus; han skrev en förteckning över vad han uppnĂ„tt, kĂ€nd som Res Gestae Divi Augusti, vilken finns bevarad. Vid hans död förklarades han vara en gud av senaten, som skulle dyrkas av romarna.[3] Hans namn Augustus och Caesar upptogs av alla som eftertrĂ€dde honom, och mĂ„naden Sextilis bytte officiellt namn till augusti till hans Ă€ra. Han eftertrĂ€ddes av sin styvson Tiberius. I Bibelns Nya Testamente beskrivs hur Augustus utfĂ€rdar en order om hur hela vĂ€rlden (det vill sĂ€ga hela romerska riket) skall skattskrivas, se Lukasevangeliet 2:1. Ă r 6 e.Kr. blev det Betlehems tur att skattskriva sig sĂ„ Jesus kan egentligen ha fötts 6 e.Kr.
[redigera] UppvÀxtAugustus föddes i Rom (eller Velletri) Är 63 f.Kr. med namnet Gaius Octavianus.[4] Hans far, med samma namn, tillhörde en respekterad men oansenlig slÀkt frÄn riddarstÄndet och hade varit guvernör i Makedonien.[5][6] Strax efter Augustus födelse gav fadern honom hans cognomen Thurinus, troligen till Äminnelse av sin seger vid Thurii över slavar som hade gjort uppror.[7] Hans mor Atia var systerdotter till Julius Caesar. Octavianus tillbringade sina första Är i sin morfaders hus nÀra Veletrae (dagens Velletri). à r 59 f.Kr., nÀr Octavianus var fyra Är, avled hans far.[8] Han vÀxte upp med sin mor och sin styvfar Lucius Marcius Philippus.[9] à r 52 eller 51 höll Octavianus gravtal över sin mormor Julia Caesaris, Julius Caesars Àldre syster.[10] Han blev fyra Är senare myndig att bÀra sin toga virilis,[11] och valdes in till Collegium Pontificum Är 47 f.Kr.[12][13] à ret dÀrpÄ, 46 f.Kr., sattes han att ansvara för Olympiska spelen som hölls för att Àra Venustemplet som Julius Caesar hade lÄtit bygga.[13] Enligt Nikolaus av Damaskus ville Octavianus deltaga i Caesars kampanj i Afrika men lÀt bli nÀr Atia protesterade.[14] Samma Är gav hon sitt medgivande till att han följde Caesar till Hispania dÀr han planerade att strida mot den avlidne Pompejus trupper, men han blev sjuk och var oförmögen att resa. NÀr han tillfrisknat seglade han till fronten men led skeppsbrott. Efter att ha nÄtt land med nÄgra följeslagare lyckades han ta sig genom fiendens territorium till Caesars lÀger, vilket imponerade mycket pÄ hans morbror.[11] Velleius Paterculus uppger att Caesar dÀrefter lÀt den unge mannen dela hans vagn.[15] Tillbaka i Rom lÀt Caesar deponera ett nytt testamente hos vestalerna, dÀr han gjorde Octavianus till huvudarvinge.[16] [redigera] VÀgen mot makten[redigera] Caesars arvinge
NÀr Julius Caesar dödades pÄ Idus Martiae (15 mars) Är 44 f.Kr., studerade Octavianus och genomgick militÀr utbildning i Apollonia, Illyricum. Han avvisade rÄdet han fick frÄn nÄgra officerare att ta tillflykt bland trupperna i Makedonien, och begav sig i stÀllet till Italia för att utröna vilka politiska utsikter han hade.[17] Efter att ha landstigit i Lupiae nÀra Brundisium fick han kÀnnedom om innehÄllet i Caesars testamente, och först dÄ beslutade han sig för att bli Caesars arvinge bÄde politiskt och ekonomiskt.[18][17][13] Eftersom Caesar saknade legitima arvingar vid liv (hans dotter Julia hade dött 54 f.Kr.), hade han adopterat sin slÀkting Octavianus som sin son och arvtagare.[19] Med anledning av adoptionen, antog Octavianus namnet Gaius Julius Caesar. Romersk tradition föreskrev att han ocksÄ skulle anvÀnda namnet Octavianus för att ange sitt biologiska ursprung. Dock saknas bevis för att nÄgonsin anvÀnde namnet, som skulle ha uppenbarat hans enkla bakgrund.[20][21] Marcus Antonius framförde senare anklagelsen att Octavianus hade erhÄllit adoptionen för sexuella tjÀnster, men Suetonius betecknar Antonius beskyllning för politiskt skvaller.[22] För att framgÄngsrikt kunna intrÀda i grÀddan av den politiska hierarkin i Rom, rÀckte inte Octavianus redan kringskurna kassa.[23] Han fick ett varmt vÀlkomnande av Caesars soldater i Brundisium,[24] och sedan begÀrde han de medel som Caesar avsatt till kriget mot Parthien i Mellanöstern.[23] De uppgick till 700 miljoner sestertier och förvarades i Brundisium, eftersom detta var basen för Italiens militÀra operationer i öst.[25] En senare undersökning av senaten om vad som hÀnt med de försvunna medlen, som tillhörde statskassan, ledde inte till nÄgra ÄtgÀrder mot Octavianus, eftersom han senare anvÀnde dessa pengar till att rusta trupperna mot senatens Àrkefiende Marcus Antonius.[24] Octavianus gjorde ett annat dristigt drag 44 f.kr. nÀr han sanktionerade den Ärliga tributen som sÀndes frÄn Roms provinser i FrÀmre orienten till Italien, utan att ha officiell tillÄtelse att göra detta.[21][26] Octavianus började förstÀrka sina egna styrkor med Caesars krigsveteraner och trupper som avsatts för kriget mot Parthien, och samlade stöd genom att framhÀva sin stÀllning som Caesars arvinge.[27][17] Under tÄget mot Rom genom Italien övervann Octavianus genom sin nÀrvaro och sina pengar de krigsveteraner som var stationerade i Campania pÄ sin sida.[21] I juni hade han samlat en armé pÄ 3000 lojala veteraner, och betalade dem 500 denarii var.[28][29][30] 
NÀr han anlÀnde till Rom den 6 maj 44 f.Kr.,[21] fann Octavianus konsuln Marcus Antonius, tidigare Caesars kollega, i en spÀnd vapenvila med diktatorns mördare. Dessa hade givits allmÀn amnesti den 17 mars, men ÀndÄ drev Antonius de flesta ut ur Rom.[21] Detta berodde pÄ det lovtal som han hade givit vid Caesars begravning i vilket han pÄverkade den allmÀnna opinionen mot mördarna.[21] FastÀn Marcus Antonius hade ett massivt politiskt stöd, kunde Octavianus ÀndÄ utmana honom som ledare för den grupp som stödde Caesar. Marcus Antonius hade förlorat nÀstan allt stöd frÄn Caesartrogna romare nÀr han första gÄngen opponerade sig mot förslaget att upphöja Caesar till gud.[31] Octavianus misslyckades med att övertala Antonius att lÀmna Caesars tillgÄngar till honom, men lyckades fÄ uppbackning av Caesarsympatisörer under sommaren.[32] I september började oratorn, optimaten Marcus Tullius Cicero attackera Antonius i en serie tal, dÀr han utpekade Antonius som det största hotet mot senatens ordning.[33][34] Med folkopinionen i Rom emot sig och med mandatet som konsul nÀra att löpa ut, försökte Antonius driva igenom lagförslag som skulle ge honom makten över Cisalpinska Gallien, vilken en av Caesars mördare, Decimus Junius Brutus Albinus, hade utlovat honom som delprovins.[35][36] Under tiden byggde Octavianus upp en privat armé i Italien genom att rekrytera Caesars veteraner, och den 28 november vann han över tvÄ av Antonius legioner med det oemotstÄndliga erbjudandet om pengar.[37][38][39] Antonius insÄg faran i att stanna i Rom, dÀr Octavianus stora och mÀktiga styrka befann sig, och till senatens lÀttnad flydde han till Cisalpinska Gallien, som blev hans den 1 januari.[39] [redigera] Första konflikten med AntoniusDecimus Brutus vÀgrade ge upp Cisalpinska Gallien, varför Antonius slog ner honom i Mutina.[40] De resolutioner som romerska senaten antog för att fÄ vÄldet att upphöra godtogs inte av Antonius eftersom senaten saknade armé att kunna tvinga honom. Detta öppnade en möjlighet för Octavianus som redan hade en stridsduglig armé.[38] Cicero försvarade ocksÄ Octavianus mot Antonius gliringar om att Octavianus inte tillhörde adeln; han fastslog att "vi har inget mer briljant exempel pÄ traditionell fromhet bland vÄr ungdom".[41] Detta var delvis ett genmÀle mot Antonius uppfattning om Octavianus. Antonius skulle enligt Cicero ha pÄstÄtt: "Du grabben har ditt namn att tacka för allt".[42][43] I denna osannolika allians med ÀrkemotstÄndaren mot Caesar, senatorn Cicero, fick Octavianus tillÄtelse av senaten att intrÀda som medlem dÀr den 1 januari 43 f.Kr. och fick röstrÀtt jÀmbördig med konsulerna.[38][39] Octavianus fick dÀrtill imperium (befÀlsmakt), vilket legaliserade hans egna trupper, och han sÀndes att bistÄ konsulerna Hirtius och Pansa, 43 f.Kr., i belÀgringen.[44][38] I april 43 f.Kr. besegrades Antonius styrkor vid slaget vid Forum Gallium och slaget vid Mutina, vilket tvingade Antonius att dra sig tillbaka till Transalpinska Gallien. BÄda konsulerna stupade dock, varigenom Octavianus ensam fick befÀl över deras arméer.[45][46] Efter att ha tilldelat Decimus Brutus fler belöningar och erkÀnnanden Àn Octavianus för att ha besegrat Antonius, avsÄg senaten att ge Decimus Brutus befÀl över de konsulÀra legionerna, men Octavianus vÀgrade samarbeta.[47] I stÀllet stannade Octavianus i Podalen, och vÀgrade gÄ till offensiv mot Antonius.[48] I juli sÀnde Octavianus en beskickning av centurioner till Rom och krÀvde att han skulle erhÄlla de konsulat som blivit vakanta efter Hirtius och Pansa.[49] Octavianus krÀvde vidare att det dekret som förklarade Antonius för fiende till staten skulle upphÀvas.[48] NÀr detta tillbakavisades tÄgade han in i staden med Ätta legioner.[48] Han mötte inget militÀrt motstÄnd i Rom, och den 19 augusti 43 f.Kr. valdes han till konsul med sin slÀkting Quintus Pedius som medkonsul.[50][51] Under tiden ingick Antonius allians med Marcus Aemilius Lepidus, en annan ledare i gruppen som stödde Caesar.[52] [redigera] Andra triumviratet[redigera] Den romerska revolutionen
Vid ett möte nÀra Bologna i oktober 43 f.Kr. bildade Antonius, Octavianus och Lepidus en junta som de kallade andra triumviratet.[54] Detta var en uttrycklig garanti för stabil makt under fem Är och lagstadgades av plebejerna, till skillnad frÄn första triumviratet, som hade grundats av Gnaeus Pompejus Magnus, Julius Caesar och Marcus Licinius Crassus.[55][54] Triumvirerna iscensatte proskription vilken förklarade 300 senatorer och 2000 equites laglösa, frÄntog dem deras egendomar, och, om de inte lyckades fly, deras liv.[56] Orsaken till triumviratets dekret var att de behövde pengar för att betala löner till trupperna inför de kommande sammanstötningarna med Caesars mördare, Marcus Junius Brutus och Gaius Cassius Longinus.[57] De romare som tillfÄngatog dem som listats under proskriptionen belönades, men egendomarna och tillgÄngarna behölls av triumvirerna.[56] Denna ÄtgÀrd som triumvirerna vidtog drevs lÀngre Àn till att helt enkelt straffa dem som allierat sig med Caesars mördare. Octavianus invÀnde emot att utfÀrda proskriptioner i första början eftersom han ville rÀdda livet pÄ sin nyvunne vÀn Marcus Tullius Cicero (som skulle listas i proskriptionen).[56] Antonius hat mot Cicero var emellertid okuvligt, och Cicero föll offer vid hÀndelsen.[56] SÄ mÄnga senatorers död möjliggjorde för triumvirerna att fylla deras platser med sina egna bundsförvanter. Detta har kallats "Den romerska revolutionen " av 1900-talshistoriker, och fick lÄngtgÄende följder genom att det svepte bort den gamla ordningen och lade en stabil politisk grundval för den augusteiska form av ledarskap som skulle komma.[58] Den 1 januari 42 f.Kr. erkÀnde den romerska senaten Caesar som gud över den romerska staten, "Divus Iulius". Octavianus kunde dÀrmed fortsÀtta driva sin sak genom att trycka pÄ det faktum att han dÀrför var Divi filius, "Guds son".[59] Antonius och Octavianus sÀnde 28 legationer sjövÀgen för att möta Brutus och Cassius arméer, vilka hade byggt upp sin maktbas i Grekland.[58] Efter dubbelslaget i Philippi i Makedonien i oktober 42 f.Kr. hade den caesariska armén segrat och Brutus och Cassius begick sjÀlvmord. Marcus Antonius skulle senare anvÀnda dessa slag för att förringa Octavianus, eftersom Antonius trupper varit de avgörande i bÄda slagen.[60] Genom att ta Àran för dessa segrar kunde Antonius ocksÄ fÄ Octavianus att framstÄ som feg, dÄ denne hade lÀmnat över den militÀra kontrollen till Marcus Vipsanius Agrippa istÀllet.[60] Efter slagen ingick triumvirerna en ny överenskommelse om territorier. Medan Antonius skulle lÀmna Gallien, provinserna Hispania och Italia till Octavianus, reste han sjÀlv till Egypten dÀr han ingick förbund med drottning Cleopatra VII av Egypten, Julius Caesars tidigare Àlskarinna och mor till Caesars nyfödde son Caesarion. Lepidus erhöll provinsen Afrika, sviken av Antonius som lÀmnat Hispania till Octavianus.[61] För Octavianus del kvarstod att besluta var i Italien han skulle anlÀgga lÀger Ät sina tiotusentals veteraner frÄn kriget i Makedonien, vilka triumvirerna hade lovat att ge avsked frÄn deras plikter. De tiotusentals som hade slagits för Brutus och Cassius, som utan tvekan kunde alliera sig med Octavianus motstÄndare om de blev missnöjda, krÀvde ocksÄ jord.[61] Det fanns ingen mer statligt kontrollerad jord som kunde fördelas till soldaterna. Octavianus hade dÀrmed tvÄ valmöjligheter: göra mÄnga romare hemlösa genom att konfiskera deras mark, eller lÄta mÄnga soldater bli utan nÄgonstans att slÄ sig ner, soldater som senare skulle kunna anfalla honom i Rom som hÀmnd och ödelÀgga stora delar av landet. Han valde det förra.[62] 18 stÀder pÄverkades av de nya bosÀttningarna, i vilka hela befolkningen fördrevs eller delvis tvingades göra avkall pÄ mark.[63] [redigera] Uppror och Àktenskapliga allianser
Utbrett missnöje med Octavianus pĂ„ grund av hans soldatbosĂ€ttningar fick mĂ„nga att sluta upp vid Marcus Antonius bror, Lucius Antonius, som hade stöd av majoriteten i senaten.[63] Under tiden begĂ€rde Octavianus skilsmĂ€ssa frĂ„n Clodia Pulchra, Fulvias dotter med sin första make Publius Clodius Pulcher. Eftersom Ă€ktenskapet aldrig fullbordats Ă„terlĂ€mnade han henne till hennes mor. Fulvia, Marcus Antonius hustru, beslutade sig dĂ„ för att gĂ„ till handling. Tillsammans med Lucius Antonius upprĂ€ttade hon en armĂ© för att slĂ„ss för Antonius rĂ€tt mot Octavianus. Genom att gĂ„ emot Octavianus tog Fulvia och Lucius en politisk risk som kunde kosta dem deras liv, eftersom den romerska armĂ©n fortfarande var beroende av triumvirerna för sina löner.[63] Lucius och hans allierade slogs ner i Perusia (dagens Perugia), dĂ€r Octavianus tvingade dem att kapitulera i början av Ă„r 40 f.Kr.[63] Lucius och hans armĂ© benĂ„dades pĂ„ grund av slĂ€ktskapet med Marcus Antonius, Ăsterns starke man, medan Fulvia sĂ€ndes i exil till Sicyon.[64] Octavianus visade dock ingen nĂ„d mot massorna som slutit upp runt Lucius; den 15 mars, Ă„rsdagen för mordet pĂ„ Julius Caesar, lĂ€t han avrĂ€tta 300 senatorer och equester för förbund med Lucius.[65] Perusia ödelades och brĂ€ndes som varning för andra stĂ€der.[64] Denna blodiga hĂ€ndelse förmörkade Octavianus karriĂ€r och kritiserades av mĂ„nga, som till exempel den augusteiska poeten Sextus Propertius.[65] Sextus Pompejus, son till den förste triumviren Pompejus, medlem av republikanska partiet, och inte Caesarsympatisör, erhöll Sicilien och Sardinien som del av en överenskommelse med andra triumviratet som nĂ„ddes 39 f.Kr.[66][65] Octavianus gjorde kortvarigt en lyckosam allians nĂ€r han 40 f.Kr. gifte sig med Scribonia, dotter till Lucius Scribonius Libo som var en av Pompejus bundsförvanter.[65] Scribonia nedkom med Octavianus enda barn inom Ă€ktenskapet, Julia, som föddes samma dag som han skildes frĂ„n Scribonia för att gifta om sig med Livia Drusilla, lite drygt ett Ă„r efter Ă€ktenskapet.[65] Under tiden i Egypten hade Antonius haft en kĂ€rleksaffĂ€r med Cleopatra VII, som resulterat i tre barn Alexander Helios, Cleopatra Selene II och Ptolemaius Philadelphus. Antonius var medveten om att hans relation med Octavianus höll pĂ„ att försĂ€mras och lĂ€mnade Cleopatra. Han avseglade mot Italien 40 med en stor hĂ€r för att erbjuda Octavianus motstĂ„nd, och lade till vid Brundisium. Denna nya konflikt visade sig dock oregerlig för bĂ„de Octavianus och Antonius. Deras centurioner, vilka hade blivit politiskt betydelsefulla personer, vĂ€grade slĂ„ss med hĂ€nvisning till deras cesariska ideal.[67][68] I Sicyon dog Antonius fru Fulvia plötsligt under hans besök. Fulvias död och deras armĂ©ers vapenvĂ€gran fick de tvĂ„ triumvirerna att sluta fred med varandra.[67][68] Hösten 40 förlikades Octavianus och Antonius med fördraget i Brundisium. Lepidus skulle stanna i Afrika, Antonius i Ăstern, Octavianus i VĂ€stern, medan den italiska halvön skulle vara öppen för dem alla till rekrytering av soldater. I sjĂ€lva verket var avtalet oanvĂ€ndbart för Antonius som befann sig i Ăstern.[67] För att ytterligare cementera relationen med Marcus Antonius, gav Octavianus sin syster Octavia minor till Marcus Antonius som hustru senare under Ă„ret 40.[67] Under deras Ă€ktenskap födde Octavia tvĂ„ döttrar, Antonia major och Antonia minor. [redigera] Krig mot Pompejus
Sextus Pompejus hotade Octavianus i Rom genom att förbjuda att skepp med sÀd nÄdde den italiska halvön över Medelhavet. Pompejus egen son fick ansvar över sjöfarten och för att framkalla storskalig svÀlt i Italien.[68] Pompejus kontroll över havet föranledde honom att anta namnet Neptuni filius, "Neptunus son".[69] Ett temporÀrt fredsavtal ingicks 39 f.Kr. med fördraget i Misenum; blockaden mot Italien lyftes nÀr Octavianus givit Pompejus Sardinien, Korsika, Sicilien och Peloponnesos, och sÀkrat honom en framtida position som konsul Är 35 f.Kr.[69][68] Det territoriella avtalet mellan triumvirerna och Sextus Pompejus började haverera nÀr Octavianus skilt sig frÄn Scribonia och gift om sig med Livia den 17 januari 38 f.Kr.[70] Ett av Pompejus marinbefÀl förrÄdde honom och överlÀmnade Korsika och Sardinien till Octavianus. Octavianus behövde dock Antonius stöd för att anfalla Pompejus, sÄ ett avtal slöts att andra triumviratet skulle förlÀngas för ytterligare fem Är med början 37 f.Kr.[71][72] Det huvudsakliga skÀlet för Antonius att stödja Octavianus var att han dÀrigenom vÀntade sig stöd för sin egen kampanj mot Parthien i Mellanöstern, i en önskan om upprÀttelse efter slaget i Carrhae Är 53 f.Kr.[72] Vid en överenskommelse i Tarentum, försÄg Antonius Octavianus med 120 skepp att anvÀnda mot Pompejus, i utbye mot att Octavianus skulle sÀnda 20 000 legionÀrer som Antonius kunde anvÀnda mot Parthien.[73] Octavianus sÀnde dock bara en tiondel av det utlovade antalet, vilket var en medveten provokation som Antonius inte skulle ha glömt sex Är senare nÀr de skulle möta varandra i strid.[73] Octavianus och Lepidus gjorde gemensam sak mot Sextus Pompejus pÄ Sicilien Är 3 f.Kr.[74] Trots motgÄngar för Octavianus blev Pompejus hela flotta nÀstan totalförstörd den 3 september 36 f.Kr. av general Vispanius Agrippa vid slaget vid Naulouchus.[75] Sextus flydde med sin ÄterstÄende hÀr mot öst, men tillfÄngatogs och avrÀttades i Mylae av en av Antonius generaler 35 f.Kr.[75] BÄde Lepidus och Octavianus slöt upp runt Pompejus kapitulerade trupper, men Lepidus ansÄg sig tillrÀckligt stark för att sjÀlv göra ansprÄk pÄ Sicilien och beordrade Octavianus att ge sig av.[75] Lepidus trupper övergav honom dock och övergick till Octavianus eftersom de var trötta pÄ att slÄss och eftersom Octavianus lÀt dem veta att pengar fanns att vÀnta.[75] Lepidus kapitulerade och valdes till pontifex maximus (ledare för prÀstkollegiet), men avsattes frÄn triumviratet, varmed hans offentliga karriÀr var över, och han sÀndes i praktiken i exil till en villa vid Cape Circei i Italien.[76][75] De romerska omrÄdena delades nu mellan Octavianus i vÀst och Antonius i öst. För att upprÀtthÄlla fred och stabilitet i sin del av imperiet sÄg han till de romerska medborgarnas ÀganderÀtt. Denna gÄng fick hans soldater bosÀtta sig utanför Italien och Äterbördade 30 000 slavar till deras Àgare vilka hade flytt till Pompejus och gÄtt med i hans armé och flotta.[77] För att trygga sin egen, Livias och Octavias sÀkerhet nÀr han sedan Äterkom till Rom, övertalade han senaten att erkÀnna honom, hans fru och syster immunitet (sacrosanctitas).[78] [redigera] Krig mot Antonius
Under tiden visade sig Antonius krig mot Parthien bli ett katastrofalt nederlag som naggade pÄ Antonius anseende som ledare, medan de omkring 2000 legionÀrer som sÀndes med Octavia minor till honom knappast rÀckte till att Äterfylla hans egna styrkor.[79] à andra sidan kunde Cleopatra VII ÄterstÀlla hans armé till full styrka, och eftersom han redan hade en kÀrleksaffÀr med henne beslutade sig Antonius för att skicka tillbaka Octavia till Rom.[80] FastÀn Antonius syfte var att Äteruppbygga sin militÀr spelade denna i hÀnderna pÄ Octavianus, som anvÀnde den till propaganda med insinuationer om att Antonius blivit mindre romersk eftersom han avvisat en romarinna till legitim hustru till förmÄn för en "orientalisk flamma".[81] à r 36 f.Kr. gjorde Octavianus en politisk manöver för att fÄ sig sjÀlv att framstÄ som mindre envÀldig och Antonius som boven i dramat, genom att hÀvda att inbördeskriget var nÀra ett slut och att han skulle stiga tillbaka frÄn triumviratet om Antonius skulle göra detsamma. Antonius vÀgrade.[82] Efter att romerska trupper besegrat Armenien 34 f.Kr. gjorde Antonius sin son Alexander Helios till hÀrskare dÀr, och vidare tilldelade han Cleopatra titeln "drottning över kungar". Octavianus anvÀnde dessa handlingar till att övertyga senaten om att Antonius hade föresatt sig att försvaga Roms överlÀgsna stÀllning.[81] Efter att Octavianus blivit konsul igen den 1 januari 33 f.Kr. öppnade han följande session i senaten med en hÀtsk attack mot Antonius tilldelning av titlar och territorier till sina slÀktingar och till drottningen.[83] Flera avhoppare bland konsulerna och senatorerna skyndade till Antonius sida av misstro mot propagandan (som dock visade sig vara sanning), men sÄ gjorde Àven betydelsefulla ministrar hos Antonius till Octavianus under hösten 32 f.Kr.[84] De senare avhopparna, Munatius Plancus och Marcus Titius, försÄg Octavianus med den information han behövde för att bekrÀfta inför senaten allt han beskyllt Antonius för.[85] Genom att storma vestalernas tempel tvingade Octavianus deras översteprÀstinna att ge honom Antonius hemliga testamente, vilket visade sig tilldela de territorier som Rom erövrat till sonen och innehÄlla planer pÄ att bygga en grav i Alexandria för honom sjÀlv och drottningen vid deras frÄnfÀlle.[86][87] Sent Äret 32 f.Kr. hÀvde senaten officiellt Antonius konsulmakt och förklarade krig mot Cleopatras regim i Egypten.[88][89] 
Octavianus vann snabba segrar tidigt under Ă„ret 31 f.Kr. nĂ€r marinen under Vispanius Agrippas befĂ€l framgĂ„ngsrikt avancerade fram genom Adriatiska havet.[90] Medan Agrippa skar av Antonius och Cleopatras huvudstyrka frĂ„n hjĂ€lpskeppen, landsteg Octavianus pĂ„ fastlandet pĂ„ motsatta sidan Corcyra och tĂ„gade söderut.[90] SnĂ€rjda till havs och till lands flydde desertörer dagligen frĂ„n Antonius till Octavianus sida, och Octavianus armĂ©er var tillrĂ€ckligt segerrika för att lugnt göra större förberedelser.[90] Antonius flotta seglade mot Actium pĂ„ Greklands vĂ€stkust i ett desperat försök att bryta sjöblockaden. DĂ€r möttes Antonius flotta av en mycket större flotta som utgjordes av smĂ„, rörliga skepp, under Agrippas och Gaius Sosius befĂ€l i slaget vid Actium den 2 september 31 f.Kr.[91] Antonius och hans Ă„terstĂ„ende styrkor klarade sig uteslutande pĂ„ grund av att Cleopatra gjorde en sista framstöt med en flotta som vĂ€ntat i nĂ€rheten.[92] Octavianus jagade dem, och efter Ă€nnu ett nederlag i Alexandria den 1 augusti 30 f.Kr. begick Antonius och Cleopatra sjĂ€lvmord: Antonius föll pĂ„ sitt svĂ€rd, och Cleopatra lĂ€t sig bli biten av en giftorm.[93] Octavianus hade sjĂ€lv utnyttjat sin position som Caesars arvinge för politiska Ă€ndamĂ„l, och var dĂ€rigenom alltför vĂ€l medveten om faran i att lĂ„ta nĂ„gon annan göra detsamma. Enligt uppgift skall han ha sagt att "TvĂ„ Caesar Ă€r en för mycket" innan han beordrade att Julius Caesars son Caesarion skulle dödas, men han lĂ€t Cleopatras barn med Antonius leva.[94][95] Hans metoder var grymma, men det var Marcus Antonius som skyltat med barnet som legitim arvinge till den gudaförklarade Julius Caesar, och dĂ€rmed försvagat trovĂ€rdigheten för Octavianus ansprĂ„k pĂ„ titeln.[96] Octavianus hade dessförinnan visat mycket liten nĂ„d i krig och agerat pĂ„ ett sĂ€tt som gjort honom impopulĂ€r bland folket, men efter slaget om Actium fick han erkĂ€nnande för att ha benĂ„dat sĂ„ mĂ„nga av sina motstĂ„ndare.[97] [redigera] Octavianus blir AugustusOctavianus hade hamnat i ett lĂ€ge dĂ€r han kunde regera hela republiken inofficiellt som ett principat efter att ha besegrat Antonius och Cleopatra i Actium.[98] För att göra detta skulle dock Octavianus vara tvungen att utöka sina maktbefogenheter, stĂ€lla in sig hos senaten och folket, och bevara Roms republikanska traditioner för att inte framstĂ„ som om han var ute efter att bli diktator eller monark.[99][100] Efter segertĂ„get in i Rom, utsĂ„gs Octavianus och Marcus Visanius Agrippa till konsuler av senaten.[101] Ă ren av inbördeskrig hade förpassat Rom till ett nĂ€ra nog laglöst tillstĂ„nd, men republiken var inte redo att acceptera Octavianus som despot. Samtidigt kunde Octavianus inte ge upp sin makt utan att riskera ytterligare inbördes strider bland de romerska generalerna. Ăven om han inte skulle hade önskat sig en maktstĂ€llning, krĂ€vde hans position att han sĂ„g till staden Roms och de romerska provinsernas vĂ€lmĂ„ende. Octavianus mĂ„lsĂ€ttning frĂ„n denna stund och framöver var att Ă„terstĂ€lla stabiliteten i Rom, dess traditionella rĂ€ttsordning och kultur genom att hĂ€va de politiska tryck som pĂ„lagts domstolar och utlysa fria val, Ă„tminstone till namnet.[102] [redigera] Första förordnandet
Den 13 januari 27 f.Kr. ÄterlÀmnade Augustus officiellt den demokratiska makten till romerska senaten, och lade ner sin makt över de romerska provinserna och arméerna dÀr.[103] Under Octavianus konsulat hade dock senaten inte mycket lagstiftande makt i att lÀgga fram lagförslag för debatt i senaten.[101] Octavianus hade inte lÀngre direkt makt över provinserna och arméerna dÀr, men han hade fortfarande lojaliteten hos de soldater som var i tjÀnst och likasÄ av veteranerna.[101] à tskilliga klienter och deras gelikar var beroende av hans beskydd, och hans ekonomiska makt i Romerska republiken saknade motstycke.[101] Historikern Werner Eck skriver om Augustus:
I stor utstrĂ€ckning var allmĂ€nheten medveten om de oerhörda ekonomiska resurserna som Augustus hade tillgĂ„ng till. NĂ€r Augustus misslyckades att övertala tillrĂ€ckligt mĂ„nga senatorer att bygga och bevara vĂ€gnĂ€t i Italien, tog han sjĂ€lv sig personligen an ansvaret för att bygga vĂ€gar Ă„r 20 (cura viarum).[105] Hans vĂ€gbyggen offentliggjordes pĂ„ de romerska mynten som utgavs 16 f.Kr. efter att han hade donerat stora summor pengar till aerarium Saturni, den allmĂ€nna statskassan.[105] Enligt Scullard, var emellertid Augustus makt grundad pĂ„ utövandet av "... en huvudsakligen militĂ€r makt och den yttersta sanktionen av hans auktoritet var styrkan, fastĂ€n detta i mycket doldes."[106] Senaten föreslog inför Augustus, den uppburne segraren vid inbördeskrigen i Rom, att Ă„terigen anta regeringen över provinserna. Förslaget var en ratificering av Octavianus utomkonstitutionella makt. Genom senaten fick Octavianus möjlighet att fortsĂ€tta fĂ„ det att framstĂ„ som om Romerska republikens konstitution Ă€nnu var gĂ€llande. Till synes motvilligt accepterade han att för tio Ă„r ansvara för provinserna, vilka betraktades som nĂ„got av ett kaos.[107][108] Provinserna som han fick ansvar för utgjordes huvudsakligen av den erövrade romerska vĂ€rlden, inbegripet Hispania och Gallien, Syria, Kilikien, Cyprus, och Egypten.[107][109] DĂ€rtill hade Octavianus befĂ€let över större delen av Roms legationer i anslutning till makten över provinserna.[109][110] Medan Octavianus agerade som konsul i Rom, förflyttade han senatorer sĂ„som hans representanter till de provinser han regerade, för att handha regionala affĂ€rer och sĂ€kerstĂ€lla att hans order Ă„tlyddes.[110] Ă andra sidan hamnade de provinser som inte Octavianus erhĂ„llit, under guvernörer som senaten utsĂ„g.[110] Octavianus blev den mĂ€ktigaste politikern i staden Rom och i de flesta av dess provinser, men hade Ă€ndĂ„ inte ensam monopol över politiken och krigsmakten.[111] Senaten hade Ă€nnu makten över Africa terra, en viktig region för spannmĂ„lsförsörjningen, likvĂ€l som över Illyricum och Macedonia, tvĂ„ militĂ€rstrategiska omrĂ„den med flertaliga legioner.[111] Med endast fem eller sex legioner (vilka avlönades av senatens prokonsuler), jĂ€mfört med Augustus 20 legioner, kunde inte senaten i verkligheten utmana honom militĂ€rt eller politiskt.[99][112] Senatens kontroll över nĂ„gra av de de romerska provinserna bidrog till att upprĂ€tthĂ„lla en republikansk fasad för det autokratiska principatet.[99] Dessutom hade denna Octavianus makt över hela provinser, föregĂ„ngare under Republiken endast under tider av kriser och instabilitet, som Pompejus som fĂ„tt liknande befogenheter, och pĂ„ samma sĂ€tt i syfte att sĂ€kerstĂ€lla freden och upprĂ€tta ordningen.[99] 
Den 16 januari 27 f.Kr. tilldelade senaten Octavianus de nya titlarna Augustus och Princeps.[113] Augustus, frĂ„n latinets ord augere (som betyder att öka), kan översĂ€ttas som "den lysande".[97] Det var snarare en religiös titel Ă€n ett politiskt erkĂ€nnande.[97] Enligt den romerska tron symboliserade titeln en auktoritet över mĂ€nskligheten - och i sjĂ€lva verket över naturen - som gick utöver varje konstitutionell definition av hans stĂ€llning. Efter de grymma metoderna som han hade anvĂ€nt för att sĂ€kra sin makt, innebar namnbytet en markering att hans vĂ€lvilliga styre som Augustus var Ă„tskilt frĂ„n hans skrĂ€ckvĂ€lde som Octavianus. Hans nya titel Augustus var ocksĂ„ att föredra framför Romulus, en titel han tidigare anvĂ€nt med anspelning pĂ„ berĂ€ttelsen om Romulus och Remus (Roms grundare enligt legenden), vilket skulle ha betytt ett andra grundande av Rom.[97] Titeln Romulus var dock starkt förknippad med monarkin och kungadömet, en association som Octavianus helst försökte undvika.[97] Princeps, kommer frĂ„n den latinska frasen primum caput, "det första huvudet", och betydde ursprungligen den Ă€ldste eller mest distingerade senatorn vars namn nĂ€mndes först i senaten i Augustus fall blev det nĂ€stan en statlig titel för den som hade den högsta makten.[114][2] Princeps hade ocksĂ„ varit en titel som anvĂ€nts under Romerska republiken för dem som tjĂ€nat staten vĂ€l, sĂ„ hade till exempel Pompejus haft titeln. Augustus anvĂ€nde ocksĂ„ beteckningen Imperator Caesar divi filius, "BefĂ€lhavare Caesar son till den gudaförklarade".[113] Med denna titel uttryckte han inte bara sitt slĂ€ktband till den gudaförklarade Julius Caesar, utan anvĂ€nde ocksĂ„ benĂ€mningen imperator vilket betecknade en bestĂ€ndig förbindelse till den romerska segertraditionen.[113] Ordet Caesar var egentligen ett cognomen för en gren av gens Julia, men Augustus antog namnet för sin egna familjegren.[113] (Enligt romersk tradition var namnen Ă€rvda enligt strikta regler.) Augustus medgavs rĂ€tt att hĂ€nga corona civica, "medborgarkransen" gjord av ek, ovanför sin dörr och ha lagerkransar pĂ„ sin dörrpost.[111] Denna krans hade dittills hĂ„llits över segrande romerska generalers huvuden under ett triumftĂ„g medan den som höll kransen upprepade "memento mori", eller, "Kom ihĂ„g att du Ă€r dödlig". DĂ€rtill var lagern viktig i Ă„tskilliga statliga ceremonier, och lagerkransar gavs till vinnarna i gymnastik, hĂ€stkapplöpning och dramatiska tĂ€vlingar. DĂ€rmed var bĂ„de kronan och lagerkransen stadgade symboler inom den romerska religionen och statsmanskapet; att placera dem pĂ„ Augustus dörrpost var nĂ€ra pĂ„ att utse hans hem till huvudstad. Augustus avstod dock frĂ„n att anvĂ€nda insignier pĂ„ makt, sĂ„som att ha spira, bĂ€ra diadem, eller en guldkrona och purpurfĂ€rgad toga som hans företrĂ€dare Julius Caesar gjort.[115] Om han Ă€n avstod frĂ„n att utmĂ€rka sin makt genom att mottaga och bĂ€ra dessa Ă€retecken, förĂ€rade senaten honom Ă€ndĂ„ en gyllene sköld som hĂ€ngdes i kurians mötesal, med inskriptionen virtus, pietas, clementia, iustitia â "dygd, fromhet, förbarmande, rĂ€ttvisa."[111][2] Med det första förordnandet frĂ„n den 16 januari Ă„r 27 f.Kr. fick Augustus konsulmakt under Ă„ren 27-23. UtnĂ€mningen till imperator innebar att han officiellt erkĂ€ndes obegrĂ€nsad makt, han erkĂ€ndes den utrikespolitiska makten, varigenom det var han som beslutade om krig och slöt fredsavtal, samt blev överbefĂ€lhavare över armĂ©n. Makten övergick dĂ€rmed frĂ„n senaten och folket, och statsstyrelsen prĂ€glades av tvĂ„ element: auctoritas (autokrati) och mores maiorum (fĂ€dernas sedvĂ€njor).[116] [redigera] Andra förordnandet
à r 23 f.Kr. utspelades en politisk kris som inbegrep Augustus medkonsul Terentius Varro Murena, som deltog i en konspiration mot Augustus. De exakta detaljerna runt konspirationen Àr okÀnda, men Murena fullföljde inte sin Àmbetstid som konsul innan Calpurnius Piso valdes att ersÀtta honom.[117][118] Piso var vÀlkÀnd medlem av den republikanska faktionen, och att tjÀna som samkonsul med honom var för Augustus ytterligare ett sÀtt att visa sin villighet att göra eftergifter och samarbeta med politiska partier.[119] Under senvÄren led Augustus av en svÄr sjukdom, och pÄ vad man antog var hans dödsbÀdd fattades avtal vilka skulle fÄ senatorerna att betvivla att han egentligen skulle vara antirepublikan.[117][120] Augustus förvÀntades att överlÀmna sin signetring till sin oefterliknelige general Agrippa.[117][120] I stÀllet lÀmnade han alla sina offentliga dokument, statens rÀkenskaper och auktoriteten över trupperna i provinserna till samkonsuln Piso, medan hans förmodade gunstling Markus Claudius Marcellus blev tomhÀnt.[117][120] Detta förvÄnade mÄnga som hade trott att Augustus skulle utnÀmna en arvtagare till positionen som inofficiell kejsare.[121] Augustus testamenterade endast Àgodelar och tillgÄngar till sina arvingar, eftersom ett system av institutionaliserat imperialt arv skulle ha vÀckt motstÄnd och fiendskap bland de republikanskt sinnade romarna som skrÀmdes av utsikter pÄ en monarki.[100] Snart dÀrefter tillfrisknade Augustus, och han gjorde dÄ avkall pÄ sitt konsulat.[120] FastÀn han hade avgÄtt som konsul, kvarhöll han sitt konsulÀra imperium, vilket föranledde en andra uppgörelse mellan honom och senaten.[122] Detta var ett smart drag av Augustus; genom att stiga ner som en av tvÄ konsuler gav detta karriÀrmedvetna senatorer en bÀttre chans att nÄ den positionen medan han sjÀlv kunde "utöva ett vidare patronage inom senaten."[123] Augustus hade inte lÀngre nÄgon officiell position att regera staten, men samtidigt var hans auktoritet över de romerska provinserna oförÀndrad i och med att han blev prokonsul.[120][124] Som tidigare konsul hade han interventionsrÀtt nÀr han sÄg det nödvÀndigt, i frÄga om affÀrer med de prokonsuler som senaten utsÄg.[125] Som prokonsul ville inte Augustus att denna makt över de provinsiella guvernörerna skulle tas ifrÄn honom, sÄ imperium proconsulare maius, eller "makten över prokonsulerna" erkÀndes Augustus av senaten.[122] Augustus erkÀndes ocksÄ makten av en tribun (tribunicia potestas) pÄ livstid, fastÀn inte den officiella titeln tribun.[122] Juridiskt sett var det nÀstan som att bli patricier, en position som Augustus hade erhÄllit för lÀnge sedan nÀr han adopterades av Julius Caesar.[123] Detta gav honom möjlighet att ingripa i senatens och folkets beslut, lÀgga in veto inför folkförsamlingen (Comitia) eller senaten, överse val, och rÀtt att tala först vid samtliga sammankomster.[126][127] Den tribunÀra auktoriteten innebar Àven att han fick befogenheter som traditionellt var reserverade för censorn; detta innefattade att överse den allmÀnna moralen (cura morum), revidera lagar sÄ att de tjÀnade det allmÀnnas bÀsta, livÀl som att hÄlla folkrÀkningar och avgöra om medlemskap i senaten.[128] Med en censors makt talade Augustus till den romerska patriotismen genom att förbjuda annan klÀdnad Àn den traditionella togan vid intrÀde till Forum.[129] Ingen tidigare i det romerska systemet hade nÄgonsin haft bÄde tribunmakten och censormakten samtidigt, inte heller hade Augustus blivit vald till dessa befattningar.[130] Julius Caesar hade givits liknande befogenheter, genom att han ansvarat för statens moral, men detta hade inte utstrÀckts till censorns möjlighet att utlysa folkrÀkningar och avgöra senatens sammansÀttning. Befattningen som tribune plebis hade börjat förlora sin prestige genom att Augustus utökade tribunens makt, sÄ han ÄterupprÀttade dess betydelse genom att göra det obligatoriskt för varje plebej som sökte plats som praetor.[131] 
Bortsett frÄn hans tribunmakt, fick Augustus all imperium (obegrÀnsad makt) inom staden Rom; alla vÀpnade styrkor, som förr letts av prefekter och konsuler, hamnade nu fullstÀndigt under Augustus.[132] Med maius imperium proconsulare (stÄthÄllarskapet i imperiets provinser), blev Augustus den ende person som kunde mottaga triumf eftersom han var överhuvud för varje romersk armé.[133] à r 19 f.Kr., blev Lucius Cornelius Balbus, guvernör av Africa terra som besegrat Garamantes, den förste och den siste som var född i provinserna som mottog denna Àra.[133] För varje seger som följde den, fick Augustus all Àra ensam, pÄ grund av att Roms arméer leddes av legatus, vilka var princeps representanter i provinserna.[133] Augustus' Àldste son, frÄn hans Àktenskap med Livia, Tiberius, var det enda undantaget frÄn denna regel nÀr denne mottog triumf för segrarna i Germania Är 7 f.Kr.[134] Augustus stannade i Rom under processen nÀr hans status som maius imperium proconsulare skulle förnyas 13 f.Kr., för att sÀkra att förordnandet förlÀngdes, och försÄg veteraner med frikostiga gÄvor för att erhÄlla deras stöd.[126] MÄnga av andra det andra förordnandets politiska subtiliteter verkar ha övergÄtt plebejernas förstÄnd. NÀr Augustus misslyckades bli vald till konsul Är 22 f.Kr. spreds rÀdslan för att Augustus skulle tvingas frÄn makten av den aristokratiska senaten. à ren 22, 21 och 19 stÀllde folket dÀrför till med upplopp, och tillÀt endast en enda konsul att vÀljas dessa Är, sÄ att det andra konsulatet skulle lÀmnas öppet Ät Augustus.[135] à r 22 f.Kr. var det matbrist i Rom vilket utlöste panik, medan mÄnga urbana plebejer uppmanade Augustus att anta en diktators makt för att personligen lösa krisen.[126] Efter ett medvetet klÀdsamt avböjande inför senaten, accepterade Augustus slutligen att fÄ auktoritet över Roms spannmÄlsförsörjning (cura annonae) "av heder sÄsom prokonsulÀrt imperium", och avvÀrjde krisen nÀstan omedelbart.[126] Inte förrÀn 8 e.Kr. uppstod en sÄdan spannmÄlskris att Augustus nödgades inrÀtta en praefectus annonae, en permanent prefekt med ansvar för att sÀkra matförsörjningen till Rom.[136] à r 19 f.Kr. röstade senaten igenom att Augustus fick bÀra konsulns insignier offentligt och inför senaten,[132] likvÀl som att sitta pÄ den symbolika platsen mellan tvÄ konsuler och hÄlla fasces, ett tecken pÄ konsulÀr makt.[137] Hans officiella titel i detta hÀnseende var imperium consulare, vilket han fick pÄ livstid.[138] Liksom med hans tribunmakt, gavs honom den konulÀra makten utan att han egentligen hade befattningen.[137] Detta verkar ha tilltalat befolkningen; oavsett om Augustus var konsul eller inte var det huvudsaken att han framtrÀdde som en sÄdan inför folket. Den 6 mars 12 f.Kr., efter att Marcus Aemilius Lepidus dött, antog han dessutom posten som pontifex maximus, översteprÀsten i Collegium Pontificum, den romerska religionens viktigaste position.[139][140] Den 5 februari 2 f.Kr. erhöll Augustus titeln pater patriae, eller "fÀdernelandets fader".[141][142] Senare romerska kejsares maktbefogenheter skulle ungefÀr motsvara dem som Augustus erhÄllit, men ofta skulle de, för att spela ödmjuka, avböja vissa titlar och uppdrag nÀr de var nytilltrÀdda. Lika ofta skulle de allt medan deras regentskap fortskred, anta alla titlar och befogenheter, oavsett om senaten tilldelat dem dessa eller inte. Corona civica, som senare kejsare började bÀra pÄ huvudet, de konsulÀra insignierna, och toga picta (purpurtogan som segrande generaler bar), blev imperiets insignier lÄngt in i Bysantinska rikets dagar. [redigera] Krig och erövringar under Augustus | |||||||||||||||||||||||||||||||||||
